Vila i frid älskade ängel

Helt plötsligt kom det över mig. Du finns inte mer. För en vecka sen fick jag veta att du blivit en ängel, på min namnsdag så jag kommer aldrig att glömma vilket datum du togs ifrån oss. Jag fick veta men trodde inte på det. Det kunde väl inte vara sant? Du var ju så ung. Du var en sån kämpe. Hur är det möjligt?

Du var sjuk under en lång period och besökte sjukhuset ofta men fick inte den hjälpen du behövde, varför? Jag blir besviken på vården. På sista tiden uppsökte du vården i princip dagligen och skickades hem med olika mediciner samtidigt som du fick mer och mer ont och i fler delar på kroppen.

Jag försökte finnas där för dig så gott jag kunde och ibland undrar jag om jag kunde gjort mer? Men vem kan stoppa proppar i hjärnan om inte vården kan? Kunde jag ha hjälpt dig på något annat sätt? Jag vet inte utan får hoppas och tro att jag gjorde något bra. Du var i alla fall glad över mitt sällskap de gånger vi sågs.

Sista gången vi sågs tyckte jag att det var lite läskigt att se dig faktiskt. Först var du glad och pratsam men det du sa var utan sammanhang. Du gick på starka mediciner och betedde dig som att du gick på droger (vilket du på sätt och vis även gjorde). När smärtan tog över din kropp blev du liggande och då var det jättejobbigt att inte kunna göra något för att lindra din smärta. Det var jobbigt att åka hem och hade jag vetat att det var sista gången vi sågs hade jag kanske stannat en stund till men du skickade hem mig och efter det sågs vi aldrig mer. 

Efter vårt sista möte bad du mig om en tjänst som jag inte hade möjlighet att hjälpa dig med. Jag lovade att återkomma men det hände andra saker och innan jag hann ringa och höra hur det var med dig fick jag veta att du låg på sjukhus. "Vad bra, tänkte jag, då kanske hon till slut får hjälp". Några dagar senare fick jag veta att du blivit en ängel. Jag förstod inte då att det var på riktigt. Jag ville inte tro att det var sant.

Jag har svårt att släppa en sak du sa till mig en gång. En liten sak kan tyckas men så här i efterhand blev det nästan lite läskigt. Vi pratade om mina hundar och du sa "Jag hoppas att du har testamenterat Mille till mig om du dör" Ingen av oss tänkte att döden skulle kunna drabba oss så snart. Det var ju bara något du sa...

Idag när jag satt och tittade på din profil på Facebook kom det bara över mig. Du finns inte längre. Du är en ängel. Många tankar flyger genom mitt huvud och en av dem är att jag hoppas att du nu kan få ro. Du slipper oro och bekymmer. Du har satt ett starkt avtryck i mitt hjärta. Vila i frid min kära vän.

2013-07-27