Utbrändhet/Utmattning/Depression

Kortfattad sammanfattning av sjukdomsperioden

2013

27/9 Första läkarbesöket – heltidssjukskrivning, start SSRI-medicinering

1/10 Första psykologbesöket

16/10 Arbete 50%

18/10 Ny läkarkontakt och sjukskriven 75%

Jobbade 2h/dag året ut

Fortsatte träffa psykolog några gånger

Minns inte när men utökade medicineringen från 1 till 1½ tablett per dag vilket gjorde stor skillnad för måendet! Fick även Atarax för att lindra värsta stressen samt för att komma till ro på kvällen och kunna somna.

2014

Arbetslös eftersom försäkringskassan inte ville sjukskriva mig som arbetssökande. Kontakt med AF rehabhandläggare och fick ”specialvillkor” men gick fortfarande som arbetslös.

Fortsatt kontakt med psykolog och kurator, även vägledning av arbetspsykolog

6/10 Började arbetsträna på Brukshundcenter. Trodde att jag skulle klara 25% (2h/dag). Funkade inte utan fick börja med två timmar, tre dagar i veckan...

Hösten: Samtal med mamma och pappa för större förståelse från dem

31/10 Ökade antalet timmar 2+2+3

19/11 Ökade antalet timmar 2+3+3

9/12 Ökade antalet timmar 3+3+3

2015

Under 2015 ändrades diagnosen från depressiv episod till utmattningssyndrom. Fortsatt arbetsträning på Brukshundcenter med successivt ökat ansvar och utökade timmar. Jag fick bra hjälp att bromsa mig när jag blev för ivrig men trivdes väldigt bra och ville väldigt mycket. En stressfaktor var att jag under tiden behövde söka jobb, vilket så småningom togs i beaktande och plockades bort. Jag kunde nu fortsätta utvecklas på Brukshundcenter i den takt jag behövde. Kunde fortfarande få ”anfall” där jag blev plötsligt ledsen eller nedstämd men dessa anfall kom allt mer sällan.

Februari-Mars: Kontakt med arbetspsykolog som gjorde en arbetspsykologisk utredning där det framkom många saker, bland annat att jag var extremt stresskänslig och minsta lilla kunde få mig att brista. Det framkom även att jag hade svårt för motgångar och var rädd att göra fel vilket förhöjde stressen. Även att jag hade svårt för ansvar och ville helst ta så några eller små beslut som möjligt själv.

Kontakt med ny psykolog vid flertalet tillfällen

Utökade antalet timmar successivt till 5+5+6 för att i slutet av året jobba 5+4+5+4 - blev för mycket

Svårt att samla tankarna och blev lätt passiv, tankspridd och ofokuserad. Upplevde ändå att jag kunde hantera de flesta situationer trots hög stress. Mycket oro i perioder.

15/12 Påbörjat bakslag med trötthet. Togs upp på Brukshundcenter och accepterades – skönt!

December: Sömnsvårigheter och nattvaka

2016

Rädsla att förlora vänner

Kom på att jag fokuserat fel i december (fokuserade på 50% och inte dag för dag)

Stort bakslag med många stressymptom som kom tillbaka, bla dålig sömn och hjärtklappning.

Kontakt med kurator

Minskat antal timmar på arbetsträningen.

Mer fokus på mig själv

Kontakt med sjukgymnast för att lära mig mindfulness vilket var supersvårt

Långsam upptrappning av antalet timmar

Ökat ansvar på arbetsträningen där jag provat att jobba själv (med möjlighet till back-up), självmant tagit mer initiativ och samtidigt blivit tillfrågad om mer och mer saker.

Stressen har minskat generellt och jag kan klara vissa motgångar utan att få panik.

Misslyckades med en kund som handlade med presentkort, löste situationen och kunde sedan släppa den utan att grubbla ihjäl mig eller ha superhög stress och puls.

Lyckats jobba 4hx3 dagar en vecka och 4hx5 dagar veckan efter (inget jag klarar i längden men så här gick det bra)

Kände ingen panik över läkarintyget som skulle blivit mig övermäktigt att få för ett år sedan.

Kände ingen panik när jag fick veta att Brukshundcenter skulle avvecklas utan kände bara ”Det ordnar sig”

Så ja, nog gör jag framsteg även om jag fortfarande har långt kvar.

Skillnad mellan arbetsträning och fritid

* Arbetsträning är ett ”måste” och ska helst inte anpassas allt för mycket i tid

* Arbetsträningen innebär vissa ”krav”

* Arbetsträningen ”kräver” att jag passar tider

* Det ”krävs” att jag är på topp och kan prestera på arbetsträningen

* Fritiden är lättare att ställa in och ändra

* Fritiden väljer jag själv

* Det mesta på fritiden är flexibelt i tid

* Inte lika många krav på fritiden

Uppdatering

Nu har det gått jättelång tid sen jag skrev här senast. Jag kom precis nu hem från ytterligare ett besök hos Arbetsförmedlingen och jag är fortfarande superdupernöjd med min handläggare! Hon är verkligen helt fantastiskt förstående och hjälpsam! Det gör att jag känner mig lugnare och att jag inte behöver stressa lika mycket vilket så klart underlättar i min rehabilitering. Jag fick i uppdrag att skriva ner lite om hur min utveckling är och varit under sjukdomsperioden och då kom jag på att jag måste blogga lite igen innan jag skriver ner i punktform för att ha till läkare, möten och sånt. 

Senast jag skrev var jag i en svacka och den har tagit tid att ta sig ur. Jag har inte ökat tiden speciellt mycket sen dess. Däremot har jag blivit mycket starkare som person och klarar av att hantera stress bättre. Ett exempel på det var för nån vecka sen när jag tog emot ett presentkort som betalning. Jag råkade göra fel och skrev i fel belopp. Ingela var inte där just då och kunde hjälpa mig så jag gjorde upp med kunden så hon betalade rätt summa och la det sen åt sidan till Ingela kom tillbaka. Hon visste inte heller hur det skulle lösas och förut hade jag fått panik och jättehög stress över det men nu tog jag det lugnt, sa till mig själv att jag inte kunde göra mer än jag gjort och lät Ingela ta över ansvaret, vilket hon också gjorde. Jag kunde släppa situationen och känner mig jättestolt över det! Verkligen stora framsteg! 

Jag känner mig trygg på Brukshundcenter och hanterar de flesta situationerna. Just nu är Brukshundcenter på väg att avvecklas och det har periodvis varit mycket att göra när vi haft utförsäljning. Jag har klarat av att hantera flera kunder samtidigt och tyckt att det gått riktigt bra att prioritera för det mesta. Ibland har det känts jobbigt men för det mesta känner jag mig nöjd och upplever att kunderna också är nöjda.

I och med avvecklingen har det varit en annan situation än vanligt. Vi har haft några olika köpare som varit intresserade av att köpa butiken så vi har skjutit och skjutit på utförsäljningen. Till slut kunde vi inte vänta längre eftersom Mia fått nytt jobb. De första dagarna av utförsäljningen var Mia fortfarande kvar men de nästkommande två veckorna var hon på sitt nya jobb och Ingela var alltså själv i butiken. Jag ville självklart hjälpa till så mycket jag kunde så första veckan jobbade jag 4 dagar istället för 3. Det funkade bra men förra veckan jobbade jag alla 5 dagar och det blev tufft. Jag har ändå överlevt. Jag är trött och sliten men jag har klarat av det. Jag är vaken på nätterna när jag mår bra och sover på förmiddagarna men jag har huvudet upp och fötterna ner och jag överlevde! Jag har ställt in mycket annat och har tappat all lust för hundträning och annat men jag är på benen. 

Den här veckan har jag jobbat några dagar med inventering i butiken och nu väntar jag bara på det sista beskedet, om den sista köparen kommer att slå till eller inte. Jag hoppas så innerligt att han kommer att göra det för jag vill så gärna att Brukshundcenter ska finnas kvar! Sen hoppas jag i nästa led att jag får vara kvar där också eftersom jag trivs så fantastiskt bra med alla arbetsuppgifter som ingår. Jag har en backup-plan om det här inte skulle gå igenom men ett tag till hoppas jag. Besked borde komma senast nästa vecka. 

Idag var jag, som sagt, på Arbetsförmedlingen och fick där klartecken på att det är okej att vänta på beskedet om köp eftersom Brukshundcenter är så bra för mig. Det kändes väldigt skönt måste jag säga! Fick också lite bekräftelse på att läkarintyget som jag fick senast var lite konstigt. Ny läkartid har jag 29 november och efter det ska jag till Arbetsförmedlingen igen så får vi se hur vi går vidare. Då vet vi ju också hur det blir med Brukshundcenter så efter det har vi en plan igen. Det känns skönt! Fast jag känner mig också väldigt nöjd med att inte stressat upp mig så himlans mycket över det här. Jag har tänkt "Det ordnar sig" och det verkar det ju göra. Har alltså inte oroat mig i onödan - smart :) 

Nu vill jag bara fortsätta att utvecklas och må bättre och bättre, hantera stress bättre och bättre och jobba mer och mer!

Känner visst lugn...

Antingen är jag lyckligt lottad eller så är jag helt enkelt oemotståndligt trevlig :) Jag var på Arbetsförmedlingen igår och mina handläggare är verkligen förstående och hjälpsamma, jag blir alldeles rörd. De är verkligen noga med att jag inte ska känna mig stressad och pressad. Jag får vara med och bestämma mycket själv men de sätter press på mig åt det håll som jag antar att de flesta arbetsförmedlare inte gör... Ta det lugnt, lyssna på din kropp och stressa inte! "Man borde sätta koppel på dig" sa den ena handläggaren innan jag gick... Ja, det ligger nog lite i det. Jag vill för mycket och har gärna lite bråttom och tror att jag mår bättre än jag gör... 

Nu har jag en klar och tydlig bild på vad som händer framöver. Jag fortsätter att arbetsträna, åtminstone fram till april. I slutet av februari träffar jag en läkare och får förhoppningsvis förlängd sjukskrivning. Efter det kontaktar jag Arbetsförmedlingen igen för att se hur läget ligger. I april tar vi nästa utvärdering och ser hur jag mår och hur jag ligger till då. Är jag redo för nån form av anställning eller bör jag fortsätta arbetsträna ett tag till? Det finns olika former av anställning så jag hoppas att vi, när jag är redo för det, hittar en bra form som fungerar både för mig och arbetsgivaren. Det känns bra. Jag kan återhämta mig i min egen takt utan att känna mig stressad över myndigheter.

En annan åtgärd jag har gjort är att jag gått ner i tid igen. Jag har tillsammans med mina arbetsgivare bestämt att jag backar och går tillbaka till att jobba tre dagar i veckan och börjar på 4 timmar per dag. Min förhoppning är att sedan relativt snabbt komma upp i den tid jag var innan men ja, jag ska inte ha för bråttom! Det känns bra och det känns som att arbetsgivarna verkligen förstår och hänger med på vad som är bäst för mig. Det gör mig lugn så att jag kan återhämta mig i min egen takt. I kombination med det här ska jag tänka mig för på jobbet så att jag inte hastar iväg, blir för ivrig och tar på mig för mycket ansvar, bara för att det är kul...

Häromdagen fick jag ett samtal från en kurator som verkade himla bra! Hon jobbade tydligen också på ett stresscenter och hade bra koll på det här med utmattningssyndrom. Hon rådde mig till att lyssna på kroppen och vila när kroppen säger vila. Hon sa också att jag inte skulle leta orsaker till bakslaget. Ibland kommer bakslag utan att det finns nån anledning och om jag börjar leta anledningar kan det bara bli värre. Självklart ska jag vidta åtgärder för att minska stress men det har jag ju gjort nu och hoppas att det räcker. Kuratorn satte upp mig på hög prioritet så att hon hör av sig om hon får en återbudstid. Dessutom fick jag två tider till så jag hoppas att hon kan hjälpa mig att sortera mina tankar lite och hjälpa mig att gå vidare uppåt.

Jag känner hopp om livet, även om det känns helt värdelöst och skit att hamna i en supersvacka.

Åtgärder

Idag har jag varit duktig. Efter nattens jobbiga känslor har jag faktiskt tagit tag i olika saker för att underlätta min situation. Jag ringde till vårdcentralen för att boka en läkartid och passade samtidigt på att försöka få en samtalstid hos kurator. Kuratorn ringer förhoppningsvis imorgon. Jag kan behöva diskutera igenom min situation och få lite hjälp att reda ut några trådar. 

Jag ringde också till arbetsträningen och pratade med en av cheferna där för att berätta om situationen. Vi kom överens om att den här veckan ta en dag extra ledigt i väntan på att få hjälp och stöd från kurator. Jag jobbar tisdag, onsdag och fredag den här veckan och är ledig på torsdag så får vi se vad det hjälper och om det känns bättre. Jag kom nämligen på att mitt i allt annat bytte jag ju antalet dagar också. Från att ha jobbat fler timmar 3 dagar i veckan till att jobba färre timmar och 4 dagar i veckan... Det kan också vara en bidragande orsak kanske? 

* Byte från att jobba 3 till 4 dagar i veckan
* Tar mer och mer ansvar på jobbet
* Bilen gick sönder
* Mikron gick sönder
* Det lugnade ner sig från att ha varit mycket hela hösten

Vet inte om det är nåt mer men det är det säkert, förutom alla småsaker då som att jag inte vill göra andra besvikna samt vara alla till lags hela tiden osv.

Nu hoppas jag att jag kan få hjälp av en kurator relativt snabbt och att allt annat lugnar ner sig så att jag kan fokusera på att må bra igen. Fokusera om, fokusera rätt, vila, ta det lugnt och bara återhämta mig i min takt. 

Vad är viktigast?

Inte nu igen :( Vad är det för fel? Vad är det med mig? Varför blir det så här? Jag ska ju vara på väg att må bättre nu och då ska det inte gå åt motsatt håll :( Jag blir så ledsen. Jag blir så arg. Jag blir så besviken.

Idag har jag sovit hela dagen. Jag var trött klockan två och gick och la mig. Katching! Klarvaken, stressad och på helspänn. Tankarna började snurra och det var lika bra att kliva upp. Vad ska jag göra? Jag orkar inte! Jag vill inte må så här! Jag vill bara må bra! 

Vad beror det här på? Vad har hänt? Jag förstår inte! Jag har några teorier men it doesn't make sense... Jag undrar om jag skulle behöva några fler dagar att bara vara, bara få må dåligt, bara komma tillbaka? Är det på fritiden jag har kört för hårt eller på arbetsträningen? Eller både och? Jag vet inte... Det jag vet är att jag kört för hårt, det märker jag ju... Mina teorier är, som sagt, många. 

Jag trivs så himla bra på arbetsträningen och jag vill så gärna vara kvar där, vilket innebär att jag visar framfötterna. Ja, jag gör mycket för att jag vill, det mesta gör jag för att jag vill, men ibland glömmer jag bort mig själv för att jag vill visa mig duktig, finnas till hands, vara till lags, ställa upp... Håller det på att bränna ut mig igen? Håller jag på att bränna mina resurser igen, för att jag vill för mycket? 

Är det fel att vara helt hemma en vecka? Vad förlorar jag på det? Vad vinner jag på det? Kan mina kollegor "förlåta mig" om jag stannar hemma en vecka? Klarar de sig utan mig? Kommer jag att minska mina chanser att eventuellt få en anställning om jag stannar hemma för att jag håller på att bränna ut mig igen? Tar det längre tid för mig att komma på fötter om jag fortsätter som vanligt? Räcker det med att minska arbetsträningen eller ska jag stanna hemma helt? Kan jag förlora något i min rehabilitering om jag stannar hemma helt? Riskerar jag att inte bli anställd om jag faller tillbaka? 

Vad är viktigast i det här? Jag vet inte? Jag vill ju så gärna vara kvar på min arbetsträningsplats men jag vill ju också må bra och bli bättre och bättre. Jag hör ju hur det låter när jag själv skriver. Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och stanna hemma några dagar till jag mår bättre... Andas och komma tillbaka. Sen får vi se vad som händer... Fan! Jag vill verkligen inte det här :(

Stressad till tusen... :(

Jag blir så ledsen! Varför kan jag inte bara få må bra? Eller åtminstone som jag har mått så länge där innan december, innan jag började fokusera fel... Jag vet ju nu att jag fokuserade fel och jag har skärpt mig, varför ska jag då fortsätta må dåligt? Jag har helt fel dygnsrytm, jag är stressad mer eller mindre hela tiden, blir ännu mer stressad av småsaker, är livrädd att göra fel eller göra nån ledsen, är trött hela tiden i både kropp och själ, har svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i enkla saker och än värre saker som är lite större, är lättirriterad, känner mig dålig och otillräcklig. 

Jag tog nyss en Atarax och hoppas att den ska göra sitt för nu är stressen jättehög, hjärtat dunkar i bröstet och det är jobbigt att andas, tankarna flyger iväg och ögonen flackar. Allt stressar mig just nu. Det kan räcka med att sambon frågar en enkel vardaglig fråga så blir jag stressad. Jag skulle inte vilja leva med mig själv så det är helt otroligt att han står ut. Han är verkligen en sann hjälte! Jag blir orättvist irriterad på honom och han bara tar det och försöker hjälpa. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna visa eller förklara hur mycket han betyder för mig...

Just nu vet jag inte hur jag ska, bör eller vill gå vidare. Jag tycker att jag har gjort massa åtgärder för att minska stressen men ändå är den lika hög. Jag vill inte gå tillbaka till att inte göra nånting alls och tycka att det är jobbigt att träffa folk osv. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt med arbetsträning, fritid och vardag. Just nu tycker jag att jag inte har tid för nånting och jag förstår inte var tiden tar vägen... Jag gör ju ingenting... 

Jag blir så ledsen! Varför kan jag inte bara få må bra? 

Rädd

Precis nu blev jag rädd! Hur är det fatt egentligen? Jag gör saker som jag inte är stolt över och är rädd att det kan resultera i att jag förlorar människor som är viktiga för mig. I perioder under min sjukdom har jag varit väldigt självupptagen, på gott och ont. Jag har förlorat hon som var min bästa vän. Jag har tappat (eller minskat mycket) kontakten med flera vänner. Jag har fått kontakt med nya vänner och nu blev jag precis rädd att jag gör dumma saker som kan göra att jag förlorar dem också. Rätt som det är kanske jag står ensam, det vill jag inte. 

Vad är det då som händer? Jo, jag vill så förbaskat mycket och önskar att jag hade tid att träffa alla hela tiden. Jag planerar saker och lovar saker för att jag vill. Sen kommer dåliga dagar, ibland helt utan förvarning och ibland för att något oförutsett händer. Många av mina vänner förstår det här men när jag ställer in gång på gång på gång så är jag rädd att de tror att jag egentligen inte vill. 

Jag har flera vänner som är så otroligt förstående men jag är rädd för att såra dem. Jag skulle själv känna mig sårad om någon ställde in saker hela tiden, eller glömde bort att de lovat saker. Jag vet hur det är eftersom jag blivit utsatt för det också. Det är inte med mening men det förstår man inte när man är i andra änden...

En av mina mest karaktäristiska egenskaper är att jag är väldigt planerande och att jag tänker igenom saker noggrant. Spontanitet är en av mina svagaste sidor, även om jag så klart även kan uppskatta det ibland. När jag då gör saker som sätter käppar i hjulen för mina planer blir jag ledsen, stressad och fundersam. Varför gör jag så? Det är ju inte meningen! Jag känner inte igen mig själv och mina egenskaper. Jag tycker inte om hur jag är och vad jag gör mot mina vänner, ändå händer det om och om igen. Det är inte bara en vän som fått känna av det här. Det är flera. En verkar ha tröttnat, en är jag rädd håller på att tröttna, flera har jag knappt kontakt med längre och några andra har jag väl inte sårat tillräckligt ännu... Jag är rädd! Rädd att förlora människor som står mig nära. Rädd att förlora bra vänner. Rädd att såra andra människor, både vänner och bekanta. Jag vill inget illa, det bara händer...

Kanske borde jag dra ner lite på tempot igen men jag vill inte. Jag som precis börjar ta mig upp... Det känns som att det går tillbaka. Jag vill bara krypa ner under täcket och gråta. Känner mig dålig. Är rädd att bli ensam, helt ensam för vem orkar vara med mig i längden? Jag har en oerhört förstående sambo men hur länge orkar han? Många tankar snurrar... Många onda tankar snurrar... Vad ska jag göra? Jag vill inte såra mina vänner och andra. Jag blir bara ledsen.