Vårkänslor - Bu eller Bä?

Jag har tidigare fått positiva reaktioner när jag skrivit om mitt mående så nu när jag känner att jag behöver skriva av mig skriver jag här i bloggen istället för att skriva till någon speciell. Hösten och våren är verkligen tuffa perioder för mig. Jag får nästan alltid en ordentlig dipp på hösten och en på våren. Nu är vårdippen här... 😞

I grund och botten finns ingen speciell anledning till att jag är deppig samtidigt som det finns massor av orsaker. När dippen kommer blir varje småsak stor och när det dessutom finns ett par rätt stora grejer så blir det så klart extra jobbigt. Min första reaktion när jag börjar må dåligt är att jag gräver ner mig och tycker synd om mig själv och i den fasen är jag nu. Jag sover mycket, äter massa skräp, spelar mycket spel på mobilen samt går in mycket i mig själv.

Saker jag funderar på är som vanligt det här med relationer. När jag skrev mitt inlägg 2022 fick jag några som "erbjöd sig" att bli mina vänner. Den ena resulterade i en pojkvän men de andra mer eller mindre rann ut i sanden. Jag känner mig fortfarande ensam och frågan är om det inte är värre än det var 2022. Då hade jag ett gäng bekanta som jag kunde vända mig till emellanåt men nu känns det som att jag har tappat alla mina ytliga bekanta. Kanske beroende på att jag inte tävlar så aktivt längre och därmed inte träffar folk lika ofta? Kanske beroende på att jag inte skriver till lika många lika ofta och att de då heller inte skriver till mig? Oavsett vad det beror på tycker jag att det är tråkigt. För att ingen ska känna sig bortglömd nu så har jag några vänner. Dock verkar det som att alla mina vänner är "periodare"... Alla mina relationer verkar gå i perioder där det kan gå långa perioder där vi inte har någon kontakt alls. När då alla relationer är i den fasen blir det väldigt tomt... Dock är jag väldigt glad över de vänner jag har och även om våra relationer går i perioder vet jag att ni finns där ♥

En annan grej som upptar mycket av min hjärnkapacitet är mitt boende. Det fanns en plan men den har tyvärr spruckit så jag måste tänka om. Villavagnen där jag bor nu var bara en temporär bostad. Den är dåligt isolerad och dessutom väldigt trång. Det funkar bra att bo där men det är liksom inte mitt... Så nu måste jag försöka hitta "min" bostad... Jag var så glad när jag flyttade från lägenheten och tänkte att jag aldrig mer skulle bo i lägenhet. Nu känns det inte som att det finns några andra alternativ... Förhoppningsvis hittar jag ett alternativ som jag kommer trivas i.

Sen har vi det här med min ork och motivation. Ibland vill jag alldeles för mycket och gör för mycket. Andra gånger blir jag som apatisk och får ingenting gjort på lång tid. Så här har jag alltid varit men jag tycker att det blir värre, framförallt med de inaktiva perioderna. Jag orkar inte boka in tävlingar och träningar. Orkar inte planera in träffar och aktiviteter. Samtidigt som att det är precis det jag vill göra. 

De där stackars hundarna är så duktiga och finner sig i att deras matte inte mår helt hundra. De blir lite oroliga ibland, lite otåliga ibland men oftast finner de sig och jag får dåligt samvete. Jag vill så mycket med mina hundar. Jag vill att de ska kunna så mycket men jag har liksom inte riktigt ro att träna dem ordentligt 🙈 Ändå är de så sjukt duktiga på så många olika saker. Det är helt otroligt vad mycket de kan med tanke på hur lite vi egentligen tränar. Frågan är om jag vill fortsätta dutta lite här och där eller om jag vill fokusera mer på en eller två tävlingsgrenar... Jag vet inte. Jag har så många gånger tänkt att jag ska sluta med agility men varje gång vi tränar eller tävlar är hundarna så himla duktiga så det känns som "slöseri" att inte fortsätta... Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag hinner ju inte tävla inom alla grenar heller så det blir liksom varken hackat eller malet känns det som... Det känns som att jag skulle behöva skaffa mig en plan på något vis samtidigt som jag verkligen gillar att hålla på med många olika grejer... 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Tack till alla som orkat läsa. Tack till er som bryr er om mig och vill finnas i mitt liv. All styrka till alla ensamma människor där ute. Livet är fasiken inte lätt att leva! 

Två skyltar efter samma hus några meter från varandra...

Jag vill inte vara vuxen!

Det är svårt att vara vuxen. Det är jobbigt att vara vuxen. Det är ansvarsfullt att vara vuxen. Det är inte alltid kul att vara vuxen. 

Som vuxen måste man ta ansvar för sig själv. Ingen annan än du ser till ditt bästa. Även om vissa bryr sig om dig så är det ändå till syvende och sist endast DU som är ansvarig för dig. Du måste ansvara för allt i ditt liv och stå för alla beslut du tar, allt du gör. Du måste se till att du mår bra, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste ändra på dig om något inte fungerar, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste se till så att din vardag fungerar, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste och du måste för att livet ska fungera. 

Jag vill inte vara vuxen! Jag vill inte ta alla dessa beslut man måste göra som vuxen. Jag vill inte behöva tänka på allt man måste tänka på som vuxen. Jag vill att nån annan ska ta hand om mig, ta beslut åt mig, fixa saker åt mig. 

Jag fick en del pengar över när jag sålde min lägenhet i höstas. Jag har ingen aning om hur man ska placera dessa pengar på bästa sätt. Jag har heller ingen aning om vem man ska fråga för oavsett vem man frågar har den personen egna intressen i mina pengar, alternativt egna erfarenheter som nödvändigtvis inte behöver bli lika för mig.

Jag behöver köpa en ny bil. Jag kan absolut ingenting om bilar. Det jag vet är att jag gör en förlustaffär hur jag än beter mig. Jag vill ha en bil som det är så lite fel som möjligt på till en så liten peng som möjligt och som alla hundar få plats i. Även här är det en djungel och alla har egna erfarenheter, tankar och åsikter som inte nödvändigtvis stämmer överens med hur det ser ut för mig. 

Om vi tittar på vardagen så tycker jag inte om att laga mat. Jag är inte ett dugg intresserad av vad olika ingredienser eller maträtter innehåller och hur man ska sätta ihop en näringsrik och bra måltid. Jag vill bli mätt av något som är extremt lättlagat och helst nyttigt men jag vill inte engagera mig. Lagad mat behöver man äta minst en gång varje dag. Det är OFTA när man tycker att det är helt värdelöst att fixa iordning! Många säger "men det är ju bara att..." Nej, för mig är det inte så bara för jag kan alldeles för lite om hur mat sätts ihop till bra grejer. Jag vet knappt hur saker sätts ihop för att det ska bli gott. Det här med mat är ett stressmoment för mig VARJE dag! 

Städning likaså. Tvätt och disk är jag skapligt duktig på att sköta men städning och undanplockning är hemskt! Ännu värre är det med att "ha snyggt" hemma. Alltså inredningsmässigt. Självklart är det trevligt att ha ett fint hem men jag är för dålig på att ta hand om det och se till att det håller sig fint om det skulle råka bli fint nån gång. 

Nu har vi kommit till den delen som handlar om det sociala. Om jag ska hem till någon annan eller själv får besök. Hur ska man som vuxen agera då? Ska man ha med sig något? Vad ska man bjuda på? Måste man be folk sätta sig ner? Vad pratar man om? När det det dags att åka hem? Alla dessa sociala koder som man förväntas kunna. Jag KAN inte så jag skäms både för att åka och hälsa på andra och ta hem folk till mig. Folk jag känner väl, absolut, det är inga problem men nya bekantskaper. 

Förutom allt detta förväntas jag ha koll på vad som händer i världen, intressera mig för och engagera mig i miljön, ekonomin, vilka som har makten i alla världens länder, var det är översvämningar, vem som behöver hjälp och med vad osv. Jag behöver dessutom veta hur alla dessa saker som händer i världen påverkar eller kan påverka mig och vad som är bra och dåligt för mig. Jag måste också ha "rätt" åsikter för säger man något som "fel person" tycker annorlunda om kan man bli osams och stämplad som dum i huvudet av en eller annan anledning. 

Slutligen har vi då det här med att ta hand om mig själv. Förutom att jag behöver äta mat varje dag så behöver jag se till att jag är fräsch i både kropp och knopp för att må bra och orka med vardagen. Jag vet inte hur jag ska ta hand om mig själv. Jag vet inte vilken typ av rörelser som är bra för min kropp. Jag är inte intresserad av att gå på gym eller ut och springa. Jag är inte intresserad av att läsa på om vilka övningar som är bra för bål och rygg. Jag vill inte gå och lägga mig när jag legat sömnlös ett par nätter innan. Jag vill inte kliva upp på morgonen om jag inte behöver fast jag vet att det skulle vara bra för mig att få en jämnare dygnsrytm. 

Jag vill inte vara vuxen! Jag vill att någon annan ska ta alla beslut åt mig, bra beslut och rätt beslut. Tala om för mig vad jag ska göra och inte göra. Fixa och dona så jag slipper fundera, tänka och ta så många beslut som jag ändå inte klarar av att ta. Jag vill inte vara vuxen! 

Relationer med andra människor är svårt!

Mitt förra inlägg om ensamhet i dagens samhälle började som ett inlägg på Facebook och fick sen flytta till bloggen eftersom flera tyckte att det var bra skrivet. Just det inlägget på Facebook fick konsekvenser som jag inte var beredd på så istället för att känna mig ensam har jag nu fått andra känslor som är betydligt jobbigare. Det här med relationer till andra människor är fasiken inte lätt alltså! 

Jag är verkligen expert på att sabba relationer, på ett dåligt sätt. De relationer jag vill ha kvar lyckas ofta krångla till sig så de antingen rinner ut i sanden eller blir konstiga och inte alls lika bra som jag vill ha dem. Nu verkar jag ha lyckats med det igen. Jag är jätteledsen för det men vet inte hur jag ska agera mer än jag redan gjort. Det känns som att en relation som jag verkligen uppskattade är körd. Det gör ont i hela mig och tar upp alldeles för mycket av min energi sedan dess. Jag måste försöka förlika mig med att jag gjort vad jag kan för att reparera skadan som blev i och med mitt Facebook-inlägg och att jag inte kan göra så mycket mer. Men det gör ont och är jobbigt. 

Tacka vet jag relationer till djur, de är mycket enklare och där vet jag hur jag ska agera. Jag kanske helt enkelt ska nöja mig med det och inte ha så nära relationer till människor. Jag vill inte blir sårad och jag vill inte såra nån. Nej, då kanske jag inte ska ha några nära relationer. Det är så det känns efter de senaste veckornas känslostormar. Jag får nyttja bloggen till att skriva mina tankar, känslor och saker jag är med om så slipper riktiga människor ta skada av mitt inkompetenta sociala beteende... 

Ensamhet i dagens samhälle...

Tänk att det krävdes en 4-årings kärlek för att förstå att jag är ganska ensam... Jag har ingen nära vän. Jag har ingen som känner mig utan och innan. Jag har ingen jag alltid kan vända mig till. Jag har ingen där jag kan vara helt mig själv utan att vara orolig för hur jag uppfattas. Jag har ingen jag vågar skriva/säga precis allt till utan att känna mig gnällig, tjatig eller "för mycket". Jag har ingen som jag kan kalla min bästa vän. Jag har ingen som jag skulle kunna umgås med flera dagar i veckan. 

Jag blir så avundsjuk på alla fina vänskaper som alla andra har. Andra som får fina överraskningar av sina vänner. Andra som umgås med sina vänner flera dagar i veckan. Andra som hjälper och stöttar varandra i vått och torrt. Andra som älskar varandra och gör allt för varandra. 

Jag blir ledsen på mig själv när jag känner att jag inte vill vända ut och in på mig själv för någon annan. Jag vill hellre gömma mig än lösa problem. Jag vill hellre blunda än se alternativ för framtiden. Vad är det för fel på mig? Jag är omtänksam, javisst. Jag är mån om andra, javisst. Jag vill att andra ska må bra, javisst. MEN jag vill inte vända ut och in på mig själv för nån annan. 

Däremot kan jag göra alldeles för mycket för de som inte förtjänar det. De som vill umgås med mig för att de får fördelar av det. De som pratar med mig för att ta del av mina kunskaper utan att direkt ge något tillbaka. Där ger jag av mig själv utan att få något tillbaka. Varför gör jag så? 

Jag har vänner, visst har jag det, men jag är rädd för att bli för på, för tjatig, så ofta håller jag tillbaka. Vissa (de flesta) av mina vänner har också ett extremt stort behov av att bli lämnade ifred och då "försvinner" de, ibland i långa perioder. Jag vet att det inte har med mig att göra men jag känner mig övergiven. Jag har också behov av ensamhet men inte i så långa perioder. Däremot kan jag isolera mig ibland för att jag känner mig ensam och övergiven. Jag vill ha en fin vänskap, inte bara massa ytliga bekantskaper eller tillfälliga kompisar eller personer som utnyttjar mig eller personer som känner sig utnyttjade av mig. 

Ja jag vet att det är många som tycker om mig och det är så klart trevligt men i helgen kände jag en kärlek som jag inte vet om jag gjort förut. Det fick mig att börja tänka på mina relationer och jag blev lite ledsen. 

När man pratar om att ses så blir det aldrig av. Ibland försöker jag men oftast inte. Det går nästan att räkna på ena handens tumme hur många som frågar mig och föreslår att vi ska ses. Resultatet av detta blir så klart att jag nästan aldrig träffar nån. 

Jag har många bekanta men jag vill ha nån mer nära vän och allra helst en riktigt bra vän som jag aldrig behöver tvivla på utan som jag vet alltid finns där och där jag alltid kan vara mig själv och prata precis hur mycket jag vill utan att känna mig tjatig och jobbig. Jag vill vara någons förstaval... Om jag inte kan få nån mer nära vän är min andra önskan att få nån som jag kan skriva obehindrat till, om allt som händer även om det inte är ett dugg intressant för nån annan. 

Vad var det då som utlöste alla dessa tankar den här helgen? Jo det var ett litet brythjärta i olika färger och min snart 5-åriga brorsdotter som tyckte att vi kunde köpa det hjärtat. "När vi inte är tillsammans kan vi sakna varandra och när vi är tillsammans kan vi sätta ihop det så det blir helt". Jag har aldrig haft ett brythjärta och jag vet inte om jag nånsin känt mig så speciell och älskad som jag gjorde i just den stunden ❤️❤️

Just nu känner jag mig helt dränerad efter alla jobbiga tankar och jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar och att det finns de som har det värre... Det hjälper dock inte mig och dessa tankar behövde få komma ut. Om du orkat läsa - tack!

Ett halvår med Bells Pares

Idag är det exakt sex månader sen jag fick min ansiktsförlamning. Det var länge sen jag bloggade om förlamningen och det har både hänt mycket och inte så mycket sen jag bloggade senast.

Under juli månad började det hända små saker i ansiktet. Förutom att överläppen fastnade i spänt läge (som jag skrev om i förra inlägget) började ansiktet se lite mer levande ut. Det hängde inte lika mycket. Jag kunde se små små röresler kring ögonbrynet. Människor i min omgivning började säga att det såg bättre ut. Det var dock fortfarande helt förlamat även om det, som sagt, såg mer levade ut.

I mitten av juli träffade jag en neurolog. Han gav mig lite mer utförlig information om vad som kan ha hänt och hur nerver funkar. Förmodligen har jag en trång passage som ansiktsnerven går igenom eftersom jag haft förlamning på båda sidorna. Det är ovanligt att man får förlamning på samma sida två gånger så förhoppningsvis är det här den sista ansiktsförlamningen jag har. När jag hade på andra sidan blev nerven förmodligen "bara" tilltufsad (eftersom det började komma tillbaka så pass snabbt) medan nerverna den här gången gått sönder och kroppen behöver bygga nya nervbanor. Det tar tid att bygga nya nervbanor och det finns inget man kan göra för att påskynda processen. Däremot finns det saker att göra för att få ett fungerande ansikte om det inte skulle komma tillbaka av sig själv, vilket kan ta upp till ett år.

Under augusti märkte jag att jag fick svårare att äta, dricka och prata igen. Jag insåg då att framförallt överläppen började få tillbaka lite rörelser. Eftersom ansiktet under så lång tid vant sig vid att högra halvan varit helt förlamad fick det lära om igen nu när vissa rörelser faktiskt funkade. Det kom ofrivilliga "pruttljud" från min mun och jag dreglade lite när jag åt och drack men nu går det bättre igen. När jag träffade läkaren i slutet av augusti gjorde hon som vanligt en bedömning av hur mycket rörelse jag har i högra halvan av ansiktet. Nu är jag uppe i 37%, att jämföra med tidigare bedömningars 13%, så nog går det framåt om än långsamt...

Den 5 september träffade jag en fantastisk fysioterapeut! Jag fick göra vissa saker som gjorde att jag blev läskigt medveten om hur spänd jag är i högra halvan av ansiktet. Hela högra sidan dras liksom uppåt av sig själv. Jag kan inte slappna av så det jag ska göra nu är att massera musklerna i ansiktet så att de kan slappna av och så småningom förhoppningsvis börja fungera igen. Jag har också fått några små övningar som jag ska göra för att hjälpa musklerna att hitta tillbaka till det de ska göra. Jag filmade lite när jag gjorde övningarna idag och tänkte att det kan vara bra att jämföra med när jag gjort övningarna ett tag och det förhoppningsvis blivit bättre...

Fortsatt förlamning, AF och förlorade vänner

I måndags var det 3 månader sen jag fick min ansiktsförlamning. De säger att upp till 3 månader finns relativt stora chanser att bli helt återställd. Efter 3 månader minskar chanserna för varje dag. Jag har självklart fortfarande förhoppningar om att bli bättre men får nog räkna med att åtminstone få några bestående men... 

I veckan ringde jag för att få en tid hos sjukgymnast. Det fick jag - DEN 5:E SEPTEMBER!?!?! Visst, jag förstår att det är sommar och semestrar och att det är köer till sjukgymnast.... men 3 månader till!?! Helt galet! Jag får väl försöka massera lite och greja i ansiktet så länge och hoppas att det kan få igång lite rörelser... Jag är ju lite öm på vissa ställen i ansiktet. Ibland händer det saker, framförallt med överläppen men jag har även fått små "dragningar" i ögonbrynet och hakan. Det inger både hopp och rädsla. Hopp om att det kan finnas chans till rörelse och rädsla för att det ska bli felkopplingar permanent... Här är en bild på mig med min uppdragna överläpp ✌

Förutom ansiktsförlamningen har ett par andra saker tyngt mig de senaste veckorna. Dels har Arbetsförmedlingen satt in mig på ett program med start den här veckan. För ett par veckor sen fick jag ett meddelande om att det skulle börja den här veckan. I fredags (!?) fick jag veta att första mötet skulle vara i onsdags... Innan jag fick veta när mötet skulle äga rum växte paniken. Innan mötet växte paniken ännu mer. Vad skulle de kräva av mig? Hur mycket skulle jag behöva vara på plats? Hur länge skulle det hålla på? Hur slut skulle jag bli? Skulle jag springa in i väggen igen? Skulle jag kunna jobba vidare på Stockholms Hundsportcentrum eller skulle jag tvingas sluta där? Många funderingar, tankar och frågor som blev jobbiga!

På själva mötet bröt jag ihop. Hon från Arbetsförmedlingen och hon från företaget som ska ha hand om själva programmet tittade på varandra och undrade vad de skulle göra. Så småningom kunde vi i alla fall besluta att jag påbörjar programmet och skulle det inte fungera går det alltid att avbryta. Första delen av programmet innebär att jag träffar de som har hand om det 1-2 gånger i veckan och pratar om mig och min situation, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av att jobba med osv. I del två finns två alternativ. Antingen blir det gruppaktiviteter eller så kan jag fortsätta individuellt. Det beror på hur det går i första delen och hur jag känner när vi kommer dit. Sen finns det en tredje del också som bland annat innebär arbetsprövning. Vad som händer där tar vi då. Första delen är 2-8 veckor. Del 2 upp till 24 veckor och del 3 också upp till 24 veckor så processen är lång. Det känns ganska bra nu så jag hoppas att det här ska hjälpa mig.

Ytterligare en sak som gjort mig orolig, stressad och tagit upp mycket plats i mina tankar är alla vänner som under senaste året/åren blivit ledsna, besvikna, irriterade eller sura på mig. Jag tycker inte om när människor är arga eller besvikna på mig. Jag vill alltid göra rätt och alltid vara omtyckt. Det är ju tyvärr en del i att mitt mående är som det är idag. En del i min rehabilitering är att försöka prioritera. Det är supersvårt! I mina tafatta försök att göra "rätt" blir jag ibland klumpig och gör illa folk ännu mer än jag hade gjort om jag bara varit rak. Jag jobbar på det och är tacksam över alla som har förståelse och tycker om mig för den jag är. Tacksam över alla som stöttar mig, finns där för mig även när jag är otrevlig eller klumpig. Ingen är perfekt. Alla gör misstag. Jag måste bara försöka acceptera att även jag gör det. Jag är ledsen för de vänner jag förlorat de senaste åren. Men, det är väl bara att inse att hade de varit riktiga vänner hade de funnits kvar... Det gör ont...

Den här killen är en av dom jag är allra allra mest lyckligt lottad över att ha vid min sida! Han finns alltid där och försöker ta hand om sin matte. Alltid nära, oavsett om jag vill det eller inte ♥

Sjukhusbesök idag

Idag har jag varit på sjukhuset. Inga roliga besked där precis 😢 Eftersom förlamningen varit så omfattande under så lång tid är risken stor att jag kommer få bestående skador. Ju längre den sitter i desto större blir också risken för felkopplingar. Det kan tex innebära att ögat blundar när jag gapar utan att jag själv kan styra över det. 

Den läkaren jag träffade idag är samma som tog hand om mig när jag var inne första gången, den 10 mars. Jag träffade henne även i mitten av april. Varje gång har hon gjort en mätning för att se hur omfattande förlamningen är. Jag minns inte exakt siffran från första tillfället men tror att det var 67% då. Det var ju alldeles i början och innan förlamningen blivit total, vilket den var 2-3 dagar senare. I mitten av april var förlamningen 13% och hon kom fram till exakt samma siffra idag... 

Vad som dock hänt de senaste 2 veckorna är att jag fått små beteenden i ansiktet som jag inte kan styra över. Jag blev väldigt förvånad när jag en morgon tvättade ansiktet och överläppen fastnade i "Elvis-position". Det har hänt flera gånger efter det tillfället också, dock var det några dagar sen senast nu. Jag har också känt att det liksom dragit i ögonbrynet och hakan. Förhoppningsvis är det tecken på att något håller på att hända och kanske kanske att jag fortfarande kan bli bättre. Men tiden börjar rinna ut för att jag ska bli helt bra tyvärr... Det känns så klart jättejobbigt, framförallt när jag inte vet VAD som kommer att finnas kvar... 

Jag har också fått lite mer ont bakom öronen och i bakhuvudet igen. Jag väljer att tolka det också som att något är på väg att hända men jag vet egentligen ingenting. Det är jättejobbigt att inte veta!

Enligt läkaren är det fortfarande bara att vänta, hålla tummarna och hoppas. Jag har dock fått en remiss till sjukgymnast som kanske kan hjälpa mig med en del övningar. Jag har också fått remiss till Ögon eftersom jag vill att de kollar upp så det inte hänt nåt med ögat. Det har nämligen varit irriterat i flera dagar nu. 

Det känns så hopplöst. Räcker det inte med en utmattning? För att lägga lite extra oro på det här också så kommer jag inte få vara ledig i sommar utan jag kommer att vara med i ett program genom Arbetsförmedlingen där min arbetsförmåga ska testas... Jag fick besked i förra veckan om ATT jag ska vara med men inte hur stor omfattning det är eller vilka tider eller någonting. Även det en oro alltså... Hoppas på att få veta mer om det under den här veckan! 

Tills vidare fortsätter jag att jobba på mitt underbara jobb! Jag har ganska mycket privatlektioner nu vilket är jätteroligt för det mesta 😎 Har även två nybörjarkurser i agility under maj/juni. Så det är ju tur att jag får jobba en del eftersom ekonomin är ett annat bekymmer i mitt huvud... 

Många tankar, många bekymmer, många trådar att dra i och nästan ingen ork. Men jag ska nog ta mig ur det här också, hoppas jag!

SÅ glad att jag har mina hjältar ♥

Två månader och knappt nån bättring...

Idag är det exakt två månader sen jag var in till akuten med min ansiktsförlamning för första gången och på söndag har det gått 9 veckor. 9 veckor med i princip total förlamning. Flera veckor med massor av värk. Några veckor med lite värk. 9 veckor av trötthet där jag behövt vila mycket mer än vanligt. 9 veckor av noggrann planering för att orka med det jag behöver och lite av det jag vill. 9 veckor av tankar och funderingar över varför? Varför händer det här mig och kan det inte bara bli bra? Varför kan jag inte bara få leva mitt liv? Räcker det inte med att jag redan behöver planera och tänka sen innan? Vill jag ens leva? Varför ska jag? Ja, det är klart att jag vill leva men emellanåt funderar jag... Varför kan det inte bara få vara enkelt? 

Igår ringde min kontakt från Arbetsförmedlingen också... Så nu börjar de trycka på igen... Jag vet inte vad som blir av det men jag hoppas att det inte blir värre än att jag klarar av det. Jag orkar inte med mer ovisshet. Jag orkar inte ta några beslut. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Det räcker att jag ifrågasätter mig själv... Huvudet håller på att sprängas emellanåt. Jag sover och är trött jämt. Jag försöker hålla ihop. Försöker vila men jag måste ju kunna leva på något sätt också. Jag orkar inte tänka hela tiden. 

Ansiktsförlamningen var det ja... Det värsta just nu är ögat som inte går att stänga helt. Ibland svider det i ögat och jag blir lite röd. Jag har alltid salva i ögat på natten men när det svider som mest sover jag också med simglasögon som jag fått låna av mamma. Det funkar lika bra som fuktkammare men jag slipper tejpa 👍

Lägger också in en film från idag där man kan se att jag kan röra lite på pannan ✌ Det är inte mycket men det är i alla fall något. Resten av ansiktet är i princip dött fortfarande... Hjälp mig nu att hålla tummarna för att jag snart är helt återställd! 

För övrigt har jag jobbat sen en månad tillbaka. Jag har inte jobbat lika mycket som jag brukar men jag har hållit mina kurser och jag har haft en del privatlektioner. Det ger mig otroligt mycket att vara intruktör så jag är jätteglad över att kunna jobba! Dock önskar jag att jag kunde jobba mer och att jag inte blev så trött efteråt... Snälla, säg att jag får må bättre snart. Jag orkar inte bära mer nu...

Ytterligare två veckor...

Då har det gått ytterligare två veckor. Förlamningen är fortfarande densamma. Möjligtvis att jag kan se en liten liten rynka ovanför högra ögonbrynet men det kan lika gärna vara vänstra sidans panna som drar upp den högra sidan... Jag kan inte stänga högra ögat helt och emellanåt svider det i ögat så jag får använda fuktkammare och ögonsalva på natten. Ibland använder jag ögonlapp på dagen för att stänga ute lite ljus. Det lindrar något. För övrigt använder jag ögondroppar och försöker hjälpa ögat att blinka. När jag är ute har jag solglasögon eller skyddsglasögon på mig.

Sen senast jag skrev har det både hänt en hel del och inte så mycket... Jag har varit till sjukhuset ytterligare en gång pga värk. Fick då träffa öron-näsa-hals och flera läkare varav en verkade ha väldigt bra koll på Bells pares. Enligt honom är det inte helt ovanligt att man har ont och värken brukar då sitta bakom örat där min värk sitter mestadels. Dock kan det också vara så att det är virus (samma virus som bältros och vattkoppor). Det kan vara så att man har mer värk när förlamningen beror på virus. Inget tyder på att jag har detta virus men fick ändå virushämmande medicin utifall att viruset gömmer sig i nerven. 

Även i detta inlägg måste jag ge minst en eloge till  min underbara arbetsgivare! De vill så gärna att jag ska bli bra så de skickade mig till en kiropraktor som eventuellt kunde hjälpa mig med min värk. Efter första besöket kände jag inte så stor skillnad men efter besök två började värken minska. Sen om det har med kiropraktiken att göra eller om läkningen helt enkelt kommit till den fasen är det ingen som vet men oavsett behövde jag mjukas upp i muskler och leder. 

Den värsta värken har alltså lagt sig men jag har fortfarande ont och är tung i huvudet. Dock tar jag inte längre några värktabletter så nog är det bättre vilket känns oerhört skönt! Värken kan komma ibland och framförallt på kvällen. Dock är jag självklart orolig över att förlamningen inte blir ett dugg bättre. Det har ändå gått snart en hel månad sen den kom. Läkaren jag träffade senast sa att om nerven är trasig och behöver göra nya trådar kan det ta upp till 3 månader innan det börjar bli bättre så jag hoppas att jag fortfarande kan bli helt återställd.

Vissa dagar är bättre, andra dagar är sämre. Olika saker påverkar. Jag försöker hålla både aktivitet och vila men det är svårt. Det blir fortfarande lätt för mycket av antingen det ena eller det andra. Det är svårt men jag försöker verkligen. Ibland känner jag mig ensam. Andra gånger känner jag att jag har många som stöttar och bryr sig. Ibland vill jag ha sällskap. Andra gånger bara vara för mig själv. Jag försöker hålla en balans men jag är inte så bra på det...

Nu hoppas jag bara att värken fortsätter att minska så att jag kan fortsätta mitt liv. På måndag hoppas jag kunna hålla kurs för första gången på nästan tre veckor. Jag längtar tillbaka till jobbet och jag längtar tillbaka till ett bra liv utan värk och helst utan förlamning. Allt jag vill är att må bra! 

HATAR smärta!!

Jag blir så ledsen! Varför kan bara inte värken försvinna? Nu har jag haft jätteont i över en vecka. Det är något lite bättre idag men det gör fortfarande ont i huvudet och ner mot nacken (där ansiktsnerven sitter). Jag är även öm i hela högra sidan av ansiktet (den delen som är förlamad). Det känns nästan som att jag blivit slagen. Jag sover och vilar hela dagarna.

Idag tog jag det fruktansvärt jobbiga beslutet att inte hålla mina rallylydnadskurser imorgon 😭😭😭 Jag som älskar att hålla mina rallylydnadskurser!! Agilitykurserna är också kul men de har jag inga problem att "lämna bort". Rallykurserna är ännu roligare och jag kommer sakna mina älskade deltagare 💔 Visst, det är jättebra att jag KAN vara hemma och vila och se till att bli frisk och helt återställd men vad f-n - kan jag inte bara få må bra?! 

Känner mig som mina tulpaner...

Smärtan kom tillbaka :'(

I måndags var jag på jobbet och diskuterade hur vi ska tänka under den närmaste tiden. Vi bestämde att jag släpper städningen och fokuserar på mina kurser. Det känns bra, även om jag helst av allt skulle vilja göra alla mina arbetsuppgifter som vanligt. Jag höll mina rallylydnadskurser på kvällen och åkte sedan hem för att vila. På tisdagen när jag vaknade hade jag ännu mer ont i både huvud, nacke och bakom örat. Jag bestämde mig för att åka till akuten igen. 

På akuten blev jag omhändertagen, utfrågad och undersökt av en läkarstudent som var väldigt noggrann. Dock hittade de inget konstigt. De rådgjorde med infektion och bestämde sig för att ge mig antibiotika. Det ska hjälpa om ifall det är borrelia (vilket egentligen ingenting tyder på) men det är även antiinflammatoriskt så det kan hjälpa även om det är Bells pares.

Nu är det torsdag kväll och jag har fortfarande jätteont. Idag har jag tagit Treo i flera omgångar och det tar bort värsta udden av smärtan men det är fortfarande riktigt, riktigt jobbigt! Natten till idag sov jag knappt nånting för jag hade så ont. Hoppas få sova bättre natten som kommer så att den här hemska värken försvinner snart! Jag vill ju hålla mina kurser!!!

Tulpaner piggar upp ♥

En vecka med Bells pares (igen)

Under förra veckan hade jag fruktansvärd huvudvärk. Jag tog det väldigt lugnt, sov och vilade massor. I slutet på den veckan tilltog huvudvärken och hela huvudet sprängde. Jag kände igen huvudvärken från ansiktsförlamningen jag hade 2012 och blev orolig. Fortsatte vila och sova. Natten till fredagen fick jag ont bakom örat och ner mot halsen, precis samma typ av ont jag fick innan ansiktsförlamningen bröt ut förra gången och min oro steg. Jag åkte till Närakuten för att kolla hur det såg ut i örat. Det såg fint ut - hem och vila vidare.

På söndagseftermiddagen när jag skulle äta min frukost märkte jag att det inte fungerade som det brukade. Skeden kändes inte som vanligt i munnen. Jag gick och tittade mig i spegeln och tyckte att jag inte kunde röra munnen helt som vanligt. Det var inga stora skillnader men jag kände ju att det inte var som vanligt. När jag insåg att jag inte kunde knipa med det högra ögat bestämde jag mig för att åka in till akuten. 

På akuten tog de väl hand om mig. Jag fick göra lite "stroke-tester" men eftersom jag själv var relativt säker på vad som var fel var det aldrig någon panik. De ringde till neurologen men bestämde att öron-näsa-hals skulle ta hand om mig i första hand. På öron-näsa-hals fick jag så småningom träffa en jättebra läkare som gjorde lite tester med mig. Hon tyckte inte att det var så alarmerande men litade på att jag visste vad jag pratade om så hon skrev ut kortison för att påbörja behandling. Man vet inte om kortison hjälper men det är ju dumt att låta bli utifallatt det underlättar läkningen. Läkaren visste inte hur själva förlamningen skulle utveckla sig eftersom hon aldrig satt in behandling i så tidigt stadium tidigare. Jag blev hemskickad och hade ingen aning om hur det hela skulle utvecklas de närmaste dagarna. Dock fick jag telefonnummer att ringa om jag skulle få problem eller bekymmer eller bli orolig. Här är en film från natten mellan söndag och måndag (10-11 mars):

Under måndagen blev förlamningen lite sämre men för övrigt tyckte jag att jag mådde riktigt bra. Jag jobbade och höll mina kurser. Det gick bra men självklart tog det på mig. Natten mellan måndag och tisdag såg det ut så här: 

På tisdagen kom mamma och pappa och hälsade på. De ville så klart se hur jag såg ut. Förlamningen hade blivit ytterligare lite sämre och jag kunde inte helt stänga höger öga. Jag bestämde mig då för att ta ut ögondropparna jag fått recept på. Det lilla röda jag hade i ögat försvann och sedan dess har jag droppat regelbundet och verkar klara ögat, åtminstone så här långt. Jag upplevde inte att det var så stor skillnad i förlamningen mellan måndag-onsdag men så här i efterhand märker jag att det faktiskt har blivit ännu sämre. Det har även spridit sig helt till pannan nu tex (se film längst ner i inlägget). På onsdagen jobbade jag och tyckte att det kändes bra och gick bra. Visst, det är lite jobbigt att prata men för övrigt fungerar jag ungefär som vanligt. Torsdag och fredag blev lugna dagar med mycket vila. 

Igår, lördag, kom Anders och hälsade på. Han hade med sig skyddsglasögon till mig. De är perfekta att ha när jag går ute så det slipper blåsa in i ögat. Innan har jag använt solglasögon men det blir så mörkt när det är tråkigt väder och när det är mörkt ute. Vi hade en mycket bra och mysig dag. Jag kunde slappna av och ha det bra.

Idag när jag vaknade mådde jag verkligen inte bra. Under natten kom värken från örat mot halsen tillbaka och det har satt sig i hela huvudet under hela dagen. Jag har sovit och vilat massor men det släpper inte. Jag har världens bästa arbetsgivare och världens sämsta samvete. Jag skulle jobba idag och min tanke var hela tiden att jag skulle jobba. Jag pratade med arbetsgivaren och han vet hur jag fungerar och att jag har svårt för att säga ifrån så han pressade på lite. Jag var envis och sa att jag skulle jobba. Några minuter efter vårt samtal ringde jag upp honom igen och ändrade mitt beslut. Det är det jobbigaste jag gjort på mycket mycket länge. Det var SÅ jobbigt och jag kände mig SÅ dum som sa ifrån. MEN jag känner mig ändå stolt över att jag tog emot den utsträckta handen och vågade säga stopp. Jag vet att det var rätt beslut för jag har verkligen mått jättedåligt hela dagen och kvällen. Men ändå... Det är SÅ JOBBIGT att ställa till det för andra! 

Nu återstår att se hur det här utvecklar sig. Jag hoppas verkligen att huvudvärken och värken från örat mot nacken släpper under natten. Förlamningen vet jag kommer ta tid innan den blir bättre men om jag kan få slippa värken vore jag väldigt tacksam. Avslutar med en film från nyss:

Hittade en fantastiskt bra text på Facebook

VISA LITE RESPEKT OCH FÖRSÖK ATT FÖRSTÅ

Att vara deprimerad innebär inte att du är ledsen hela tiden. Nej, du kan vara lika glad som vem som helst. Att vara psykiskt sjuk innebär inte att du är svag. I själva verket har du varit stark alldeles för länge. Att vara utmattad innebär inte att du inte kan ha kul. Att ha ångest innebär inte att du är ett nervvrak. Det kommer däremot stunder som gör dig nedstämd och ger dig ångest. Ibland vet du inte ens varför. 

Inget av detta syns utanpå.

Det är inte på låtsas bara för att det inte syns. Att skämta om att man nog borde sjukskriva sig för att man haft en lite körig vecka, är inte speciellt kul om det finns en person på arbetsplatsen som faktiskt blivit sjuk av stress. Även om folk inte säger det rakt ut kan du ibland känna att de inte tror dig när du berättar om det. Folk förstår inte hur en glad, social och sprudlande människa som du kan må så dåligt.

Det syns inte. Men det känns. Både på insidan och utsidan. Skämtsamma kommentarer får dig att skämmas över att du fått en sjukdom som inte är värd att ta på allvar. Uteblivna frågor eller svar får dig att tro att du kanske hittat på alltihop. Men det känns ju som att du ska dö.

Föreställ dig att du är en fullt fungerande person med en bra tillvaro. Du jobbar, tränar, äter och umgås. Men så en dag börjar du glömma saker och du får en känsla av att kunna sova i en vecka om du bara fick chansen. Sedan kommer yrseln, känselbortfallen och magsmärtorna. Ett avgrundsdjupt hål öppnar sig och slukar dig hel. Mat smakar inte gott längre, och minsta lilla ansträngning slår ut dig totalt. Alla ljud är för höga, allt ljus är för skarpt, och om det inte lät så konstigt skulle du beskriva det som att ljudet och ljuset gör fysiskt ont.

Efter ett tag måste du sluta umgås för du orkar inte vara social. Du slutar träna, för du har ingen kraft kvar, men kör på med lite av varje ändå. Till slut kan du inte gå till jobbet för du bara gråter, kan inte koncentrera dig, och trots att du vilat hela helgen verkar du om möjligt ännu tröttare när måndagen kommer. Ska du dö nu?

De nya konstiga symptomen verkar aldrig ta slut. Det mörker du har inom dig förintar allt som är gott. Det är slut nu.

Men så en dag vänder det.

Du börjar bli frisk. Äntligen börjar du känna ljus och liv inom dig igen. Du har lärt dig massor. Om dig själv. Om andra människor. Men det har ingen annan. Du är samma person, med ett uppdaterat inre som ingen kan se.

Du förklarar hur du mått, vad som hänt och varför. Du talar om att du har utmattningsdepression. Ändå ifrågasätts du, ändå dundrar folk fram utan hänsyn, ändå skämtas det om stress, ändå får du bita dig i tungan och välja dina krig. När någon föraktfullt pratar om svaga nerver, knyter du handen i fickan och tänker; om ni bara visste.

Det är en sjukdom som inte syns, som det kan ta lång tid att återhämta sig från. Detta leder ofta till att folk också glömmer att man är sjuk. Speciellt när man verkar vara sitt vanliga jag på jobbet eller i andra sociala sammanhang.

Vad ingen vet är att du spelar dig själv ibland, och håller skenet uppe. Men vissa dagar fungerar inte det. Vissa dagar orkar du inte dölja och släta över, ändå går du upp ur sängen och möter dagen.

Dela om du eller någon du känner har varit eller är psykiskt sjuk ♥

- Jag berättar gärna bara du frågar. Jag förklarar, men är du villig att försöka förstå?

/Erika Bergkvist, Karlstad

erikabergkvist.com

Uppdatering

Nu har det gått jättelång tid sen jag skrev här senast. Jag kom precis nu hem från ytterligare ett besök hos Arbetsförmedlingen och jag är fortfarande superdupernöjd med min handläggare! Hon är verkligen helt fantastiskt förstående och hjälpsam! Det gör att jag känner mig lugnare och att jag inte behöver stressa lika mycket vilket så klart underlättar i min rehabilitering. Jag fick i uppdrag att skriva ner lite om hur min utveckling är och varit under sjukdomsperioden och då kom jag på att jag måste blogga lite igen innan jag skriver ner i punktform för att ha till läkare, möten och sånt. 

Senast jag skrev var jag i en svacka och den har tagit tid att ta sig ur. Jag har inte ökat tiden speciellt mycket sen dess. Däremot har jag blivit mycket starkare som person och klarar av att hantera stress bättre. Ett exempel på det var för nån vecka sen när jag tog emot ett presentkort som betalning. Jag råkade göra fel och skrev i fel belopp. Ingela var inte där just då och kunde hjälpa mig så jag gjorde upp med kunden så hon betalade rätt summa och la det sen åt sidan till Ingela kom tillbaka. Hon visste inte heller hur det skulle lösas och förut hade jag fått panik och jättehög stress över det men nu tog jag det lugnt, sa till mig själv att jag inte kunde göra mer än jag gjort och lät Ingela ta över ansvaret, vilket hon också gjorde. Jag kunde släppa situationen och känner mig jättestolt över det! Verkligen stora framsteg! 

Jag känner mig trygg på Brukshundcenter och hanterar de flesta situationerna. Just nu är Brukshundcenter på väg att avvecklas och det har periodvis varit mycket att göra när vi haft utförsäljning. Jag har klarat av att hantera flera kunder samtidigt och tyckt att det gått riktigt bra att prioritera för det mesta. Ibland har det känts jobbigt men för det mesta känner jag mig nöjd och upplever att kunderna också är nöjda.

I och med avvecklingen har det varit en annan situation än vanligt. Vi har haft några olika köpare som varit intresserade av att köpa butiken så vi har skjutit och skjutit på utförsäljningen. Till slut kunde vi inte vänta längre eftersom Mia fått nytt jobb. De första dagarna av utförsäljningen var Mia fortfarande kvar men de nästkommande två veckorna var hon på sitt nya jobb och Ingela var alltså själv i butiken. Jag ville självklart hjälpa till så mycket jag kunde så första veckan jobbade jag 4 dagar istället för 3. Det funkade bra men förra veckan jobbade jag alla 5 dagar och det blev tufft. Jag har ändå överlevt. Jag är trött och sliten men jag har klarat av det. Jag är vaken på nätterna när jag mår bra och sover på förmiddagarna men jag har huvudet upp och fötterna ner och jag överlevde! Jag har ställt in mycket annat och har tappat all lust för hundträning och annat men jag är på benen. 

Den här veckan har jag jobbat några dagar med inventering i butiken och nu väntar jag bara på det sista beskedet, om den sista köparen kommer att slå till eller inte. Jag hoppas så innerligt att han kommer att göra det för jag vill så gärna att Brukshundcenter ska finnas kvar! Sen hoppas jag i nästa led att jag får vara kvar där också eftersom jag trivs så fantastiskt bra med alla arbetsuppgifter som ingår. Jag har en backup-plan om det här inte skulle gå igenom men ett tag till hoppas jag. Besked borde komma senast nästa vecka. 

Idag var jag, som sagt, på Arbetsförmedlingen och fick där klartecken på att det är okej att vänta på beskedet om köp eftersom Brukshundcenter är så bra för mig. Det kändes väldigt skönt måste jag säga! Fick också lite bekräftelse på att läkarintyget som jag fick senast var lite konstigt. Ny läkartid har jag 29 november och efter det ska jag till Arbetsförmedlingen igen så får vi se hur vi går vidare. Då vet vi ju också hur det blir med Brukshundcenter så efter det har vi en plan igen. Det känns skönt! Fast jag känner mig också väldigt nöjd med att inte stressat upp mig så himlans mycket över det här. Jag har tänkt "Det ordnar sig" och det verkar det ju göra. Har alltså inte oroat mig i onödan - smart :) 

Nu vill jag bara fortsätta att utvecklas och må bättre och bättre, hantera stress bättre och bättre och jobba mer och mer!

Känner visst lugn...

Antingen är jag lyckligt lottad eller så är jag helt enkelt oemotståndligt trevlig :) Jag var på Arbetsförmedlingen igår och mina handläggare är verkligen förstående och hjälpsamma, jag blir alldeles rörd. De är verkligen noga med att jag inte ska känna mig stressad och pressad. Jag får vara med och bestämma mycket själv men de sätter press på mig åt det håll som jag antar att de flesta arbetsförmedlare inte gör... Ta det lugnt, lyssna på din kropp och stressa inte! "Man borde sätta koppel på dig" sa den ena handläggaren innan jag gick... Ja, det ligger nog lite i det. Jag vill för mycket och har gärna lite bråttom och tror att jag mår bättre än jag gör... 

Nu har jag en klar och tydlig bild på vad som händer framöver. Jag fortsätter att arbetsträna, åtminstone fram till april. I slutet av februari träffar jag en läkare och får förhoppningsvis förlängd sjukskrivning. Efter det kontaktar jag Arbetsförmedlingen igen för att se hur läget ligger. I april tar vi nästa utvärdering och ser hur jag mår och hur jag ligger till då. Är jag redo för nån form av anställning eller bör jag fortsätta arbetsträna ett tag till? Det finns olika former av anställning så jag hoppas att vi, när jag är redo för det, hittar en bra form som fungerar både för mig och arbetsgivaren. Det känns bra. Jag kan återhämta mig i min egen takt utan att känna mig stressad över myndigheter.

En annan åtgärd jag har gjort är att jag gått ner i tid igen. Jag har tillsammans med mina arbetsgivare bestämt att jag backar och går tillbaka till att jobba tre dagar i veckan och börjar på 4 timmar per dag. Min förhoppning är att sedan relativt snabbt komma upp i den tid jag var innan men ja, jag ska inte ha för bråttom! Det känns bra och det känns som att arbetsgivarna verkligen förstår och hänger med på vad som är bäst för mig. Det gör mig lugn så att jag kan återhämta mig i min egen takt. I kombination med det här ska jag tänka mig för på jobbet så att jag inte hastar iväg, blir för ivrig och tar på mig för mycket ansvar, bara för att det är kul...

Häromdagen fick jag ett samtal från en kurator som verkade himla bra! Hon jobbade tydligen också på ett stresscenter och hade bra koll på det här med utmattningssyndrom. Hon rådde mig till att lyssna på kroppen och vila när kroppen säger vila. Hon sa också att jag inte skulle leta orsaker till bakslaget. Ibland kommer bakslag utan att det finns nån anledning och om jag börjar leta anledningar kan det bara bli värre. Självklart ska jag vidta åtgärder för att minska stress men det har jag ju gjort nu och hoppas att det räcker. Kuratorn satte upp mig på hög prioritet så att hon hör av sig om hon får en återbudstid. Dessutom fick jag två tider till så jag hoppas att hon kan hjälpa mig att sortera mina tankar lite och hjälpa mig att gå vidare uppåt.

Jag känner hopp om livet, även om det känns helt värdelöst och skit att hamna i en supersvacka.

Åtgärder

Idag har jag varit duktig. Efter nattens jobbiga känslor har jag faktiskt tagit tag i olika saker för att underlätta min situation. Jag ringde till vårdcentralen för att boka en läkartid och passade samtidigt på att försöka få en samtalstid hos kurator. Kuratorn ringer förhoppningsvis imorgon. Jag kan behöva diskutera igenom min situation och få lite hjälp att reda ut några trådar. 

Jag ringde också till arbetsträningen och pratade med en av cheferna där för att berätta om situationen. Vi kom överens om att den här veckan ta en dag extra ledigt i väntan på att få hjälp och stöd från kurator. Jag jobbar tisdag, onsdag och fredag den här veckan och är ledig på torsdag så får vi se vad det hjälper och om det känns bättre. Jag kom nämligen på att mitt i allt annat bytte jag ju antalet dagar också. Från att ha jobbat fler timmar 3 dagar i veckan till att jobba färre timmar och 4 dagar i veckan... Det kan också vara en bidragande orsak kanske? 

* Byte från att jobba 3 till 4 dagar i veckan
* Tar mer och mer ansvar på jobbet
* Bilen gick sönder
* Mikron gick sönder
* Det lugnade ner sig från att ha varit mycket hela hösten

Vet inte om det är nåt mer men det är det säkert, förutom alla småsaker då som att jag inte vill göra andra besvikna samt vara alla till lags hela tiden osv.

Nu hoppas jag att jag kan få hjälp av en kurator relativt snabbt och att allt annat lugnar ner sig så att jag kan fokusera på att må bra igen. Fokusera om, fokusera rätt, vila, ta det lugnt och bara återhämta mig i min takt. 

Vad är viktigast?

Inte nu igen :( Vad är det för fel? Vad är det med mig? Varför blir det så här? Jag ska ju vara på väg att må bättre nu och då ska det inte gå åt motsatt håll :( Jag blir så ledsen. Jag blir så arg. Jag blir så besviken.

Idag har jag sovit hela dagen. Jag var trött klockan två och gick och la mig. Katching! Klarvaken, stressad och på helspänn. Tankarna började snurra och det var lika bra att kliva upp. Vad ska jag göra? Jag orkar inte! Jag vill inte må så här! Jag vill bara må bra! 

Vad beror det här på? Vad har hänt? Jag förstår inte! Jag har några teorier men it doesn't make sense... Jag undrar om jag skulle behöva några fler dagar att bara vara, bara få må dåligt, bara komma tillbaka? Är det på fritiden jag har kört för hårt eller på arbetsträningen? Eller både och? Jag vet inte... Det jag vet är att jag kört för hårt, det märker jag ju... Mina teorier är, som sagt, många. 

Jag trivs så himla bra på arbetsträningen och jag vill så gärna vara kvar där, vilket innebär att jag visar framfötterna. Ja, jag gör mycket för att jag vill, det mesta gör jag för att jag vill, men ibland glömmer jag bort mig själv för att jag vill visa mig duktig, finnas till hands, vara till lags, ställa upp... Håller det på att bränna ut mig igen? Håller jag på att bränna mina resurser igen, för att jag vill för mycket? 

Är det fel att vara helt hemma en vecka? Vad förlorar jag på det? Vad vinner jag på det? Kan mina kollegor "förlåta mig" om jag stannar hemma en vecka? Klarar de sig utan mig? Kommer jag att minska mina chanser att eventuellt få en anställning om jag stannar hemma för att jag håller på att bränna ut mig igen? Tar det längre tid för mig att komma på fötter om jag fortsätter som vanligt? Räcker det med att minska arbetsträningen eller ska jag stanna hemma helt? Kan jag förlora något i min rehabilitering om jag stannar hemma helt? Riskerar jag att inte bli anställd om jag faller tillbaka? 

Vad är viktigast i det här? Jag vet inte? Jag vill ju så gärna vara kvar på min arbetsträningsplats men jag vill ju också må bra och bli bättre och bättre. Jag hör ju hur det låter när jag själv skriver. Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och stanna hemma några dagar till jag mår bättre... Andas och komma tillbaka. Sen får vi se vad som händer... Fan! Jag vill verkligen inte det här :(

Stressad till tusen... :(

Jag blir så ledsen! Varför kan jag inte bara få må bra? Eller åtminstone som jag har mått så länge där innan december, innan jag började fokusera fel... Jag vet ju nu att jag fokuserade fel och jag har skärpt mig, varför ska jag då fortsätta må dåligt? Jag har helt fel dygnsrytm, jag är stressad mer eller mindre hela tiden, blir ännu mer stressad av småsaker, är livrädd att göra fel eller göra nån ledsen, är trött hela tiden i både kropp och själ, har svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i enkla saker och än värre saker som är lite större, är lättirriterad, känner mig dålig och otillräcklig. 

Jag tog nyss en Atarax och hoppas att den ska göra sitt för nu är stressen jättehög, hjärtat dunkar i bröstet och det är jobbigt att andas, tankarna flyger iväg och ögonen flackar. Allt stressar mig just nu. Det kan räcka med att sambon frågar en enkel vardaglig fråga så blir jag stressad. Jag skulle inte vilja leva med mig själv så det är helt otroligt att han står ut. Han är verkligen en sann hjälte! Jag blir orättvist irriterad på honom och han bara tar det och försöker hjälpa. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna visa eller förklara hur mycket han betyder för mig...

Just nu vet jag inte hur jag ska, bör eller vill gå vidare. Jag tycker att jag har gjort massa åtgärder för att minska stressen men ändå är den lika hög. Jag vill inte gå tillbaka till att inte göra nånting alls och tycka att det är jobbigt att träffa folk osv. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt med arbetsträning, fritid och vardag. Just nu tycker jag att jag inte har tid för nånting och jag förstår inte var tiden tar vägen... Jag gör ju ingenting... 

Jag blir så ledsen! Varför kan jag inte bara få må bra? 

Rädd

Precis nu blev jag rädd! Hur är det fatt egentligen? Jag gör saker som jag inte är stolt över och är rädd att det kan resultera i att jag förlorar människor som är viktiga för mig. I perioder under min sjukdom har jag varit väldigt självupptagen, på gott och ont. Jag har förlorat hon som var min bästa vän. Jag har tappat (eller minskat mycket) kontakten med flera vänner. Jag har fått kontakt med nya vänner och nu blev jag precis rädd att jag gör dumma saker som kan göra att jag förlorar dem också. Rätt som det är kanske jag står ensam, det vill jag inte. 

Vad är det då som händer? Jo, jag vill så förbaskat mycket och önskar att jag hade tid att träffa alla hela tiden. Jag planerar saker och lovar saker för att jag vill. Sen kommer dåliga dagar, ibland helt utan förvarning och ibland för att något oförutsett händer. Många av mina vänner förstår det här men när jag ställer in gång på gång på gång så är jag rädd att de tror att jag egentligen inte vill. 

Jag har flera vänner som är så otroligt förstående men jag är rädd för att såra dem. Jag skulle själv känna mig sårad om någon ställde in saker hela tiden, eller glömde bort att de lovat saker. Jag vet hur det är eftersom jag blivit utsatt för det också. Det är inte med mening men det förstår man inte när man är i andra änden...

En av mina mest karaktäristiska egenskaper är att jag är väldigt planerande och att jag tänker igenom saker noggrant. Spontanitet är en av mina svagaste sidor, även om jag så klart även kan uppskatta det ibland. När jag då gör saker som sätter käppar i hjulen för mina planer blir jag ledsen, stressad och fundersam. Varför gör jag så? Det är ju inte meningen! Jag känner inte igen mig själv och mina egenskaper. Jag tycker inte om hur jag är och vad jag gör mot mina vänner, ändå händer det om och om igen. Det är inte bara en vän som fått känna av det här. Det är flera. En verkar ha tröttnat, en är jag rädd håller på att tröttna, flera har jag knappt kontakt med längre och några andra har jag väl inte sårat tillräckligt ännu... Jag är rädd! Rädd att förlora människor som står mig nära. Rädd att förlora bra vänner. Rädd att såra andra människor, både vänner och bekanta. Jag vill inget illa, det bara händer...

Kanske borde jag dra ner lite på tempot igen men jag vill inte. Jag som precis börjar ta mig upp... Det känns som att det går tillbaka. Jag vill bara krypa ner under täcket och gråta. Känner mig dålig. Är rädd att bli ensam, helt ensam för vem orkar vara med mig i längden? Jag har en oerhört förstående sambo men hur länge orkar han? Många tankar snurrar... Många onda tankar snurrar... Vad ska jag göra? Jag vill inte såra mina vänner och andra. Jag blir bara ledsen. 

Varför? Nattsurr

Varför ska det vara så svårt? Jag är ju jättetrött och för en gångs skull tror jag att jag skulle somna om jag gick och la mig. Varför kan jag inte gå och lägga mig? Varför är det så skönt att vara vaken på nätterna? Varför springer klockan iväg? Varför? Nyss var klockan tolv och vi kom in efter sista rastingen med hundarna. Det var bara att fixa klart det sista på datorn och sen borsta tänderna och sova. Nu är klockan halv två, vad hände? Skit! Det känns så jäkla värdelöst. Jag känner mig verkligen värdelös som inte förmår mig att gå och lägga mig. Visst, jag är lite så när jag är frisk också men nu är det ännu värre och jag gör verkligen ALLT för att inte gå och lägga mig trots att jag är hur trött som helst. Ibland förstår jag varför, när jag har svårt att sova, men när jag är trött? Jag vill ju inget hellre än att sova, egentligen. Nej, jag förstår inte. Det är mycket med det här tillståndet som jag fortfarande inte förstår även om jag förstår mer och mer hela tiden. Jag antar att jag har en bit kvar till jag är frisk... När jag går i slow-motion och saker och ting tar en evighet att göra, när jag sitter och funderar och det inte händer nånting i huvudet, när jag försöker lösa problem snabbt, när jag blir ställd mot väggen, när jag tror att jag gör någon besviken... Ja det finns många tillfällen där tillståndet gör sig påmint. Jag tror att jag bearbetar dessa händelser rätt bra på nätterna när jag bara sitter uppe och inte gör nånting. Då får jag gå i slow-motion hur mycket jag vill, tankarna får gå hur långsamt som helst (eller för den delen stå stilla) utan att någon blir påverkad av det... Kan vara det...