Varför?

Min blogg blir ju inte så rolig känner jag... Jag skriver ju bara när jag mår dåligt på ett eller annat sätt men nu måste jag faktiskt skriva av mig lite igen. Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig annars så jag vänder mig till bloggen för den är det ändå ingen som läser :P

Idag har jag varit och träffat en läkare. Jag var nervös och orolig innan eftersom jag har dåliga erfarenheter av att söka vård för psykiska åkommor... Senast jag sökte vård för att jag mådde dåligt psykiskt fick jag inte alls den hjälp jag behövde så varför skulle jag få det nu? Jo, det är en helt annan infallsvinkel den här gången. Förra gången trodde jag att det var jobbet som gjorde att jag mådde dåligt. Då kunde vården inte hjälpa mig. Den här gången är det andra saker som gör att jag mår dåligt. Jag kan inte sätta fingret på vad och det är en sak jag behöver hjälp med. Jag har mina aningar om vad som kan vara bidragande orsaker men kan, som sagt, inte sätta fingret på var problemet är exakt...

Hur som helst ringde jag vårdcentralen imorse och blev bemött av en väldigt trevlig sköterska som verkligen lyssnade på mig. Jag fick en tid hos en läkare som också var väldigt bra. Han lyssnade på mig och kom med tips och tankar på hur han skulle kunna hjälpa mig. Bland annat skulle jag få en psykologkontakt. På eftermiddagen ringde vårdcentralen upp och jag fick en tid hos psykolog redan på tisdag. Det känns jätteskönt! Så nu hoppas jag innerligt att den här psykologen är en bra psykolog som kan hjälpa mig på något sätt. 

Nu till det jag egentligen ville blogga om. Varför är det så tabu att söka hjälp? Varför är det så tabu att vilja söka hjälp? Varför är det så tabu att erkänna att man mår dåligt? Varför är det så tabu att visa sig svag? Varför måste man hela tiden bita ihop? Varför är det så tabu att bryta ihop? Varför får man inte må dåligt?

Nästan oavsett vem jag pratar med får jag kommentarer som

- Du ska veta att du inte är ensam

- Det är jättevanligt att må som du gör

- Det går upp och ner för alla

- Jag har också mina downperioder

- Det är säkert vädret/mörkret

För att inte tala om de värsta kommentarerna av dom alla:

- Det blir bättre snart

- Det ordnar sig

Ärligt talat, jag skiter i om jag är ensam eller inte. Jag skiter i hur vanligt det är. Det enda jag vill är att må bra. Jag har mått dåligt till och från i flera år och trott att det ska bli bättre. Det blir inte bättre av sig själv och jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa mig själv, alltså behöver jag hjälp av nån annan. Och sen, bara för att det går upp och ner för alla, innebär det att det är okej? Att det är så det ska vara? Att man bara ska bita ihop och låtsas som ingenting? "Om alla andra mår dåligt så kan ju jag också göra det?" Vad är det för synsätt? Jag vill må bra. Jag vill hjälpa mig själv att må bra men för att kunna göra det behöver jag hjälp med att sätta fingret på vad som inte är bra och sen få hjälp med att få redskap för hur jag ska hjälpa mig själv. Det är det jag hoppas på att få hjälp med av en psykolog.

Jag har ingen aning om ifall jag har skrivit för mycket nu. Jag blir bara så trött på "bror-duktig-fenomenet" eller "det-är-lika-illa-för-alla-fenomenet". Jag vill må bra och jag söker hjälp. Jag är stolt över att jag gjorde det och jag är väldigt glad över att jag fick positiv respons, annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Kanske är det så att jag mår sämre än jag tror? Jag såg hur läkaren tittade på mig hela tiden och pratade lugnt och sansat med mig... Jo, nog tog han mig på allvar allt. Det kändes bra. Bara det gör ju att jag orkar kämpa vidare. Det är okej att må dåligt. Man får må dåligt och man får söka hjälp. Det är inget konstigt med det. Och vet du vad? Vården hjälper faktiskt till när man mår dåligt.

Sen måste jag slutligen tacka alla som stöttar mig, alla som lyssnar på mig, alla som tar mig på allvar. För det finns faktiskt såna personer också.

I'll be back!

2013-09-27