Äntligen!

Äntligen har jag kopierat hela bloggen. Äntligen kan jag låta min första hemsidesadress somna in. Äntligen slipper jag fundera över vad jag ska göra med "min egen hemsida".

Den här bloggen får vara kvar. Jag kommer förmodligen inte att uppdatera den speciellt ofta men jag vill att den ska finnas kvar ifall jag behöver skriva något som inte alls har med hundarna att göra. Dessutom tycker jag att det är roligt med vissa roliga eller tänkvärda saker så det ska jag också försöka få in i min blogg. Som vanligt får vi se vart den bär mig men just nu är jag jättenöjd och glad att den inte försvinner och det är framförallt inläggen om ansiktsförlamningen jag vill ha kvar. Det är intressant att gå tillbaka till och läsa hur det faktiskt var för det är nog den värsta händelsen som hänt mig.

Eller värsta och värsta... Jag vet inte om man kan räkna min

utbrändhet/utmattningssymptom/stressreaktion/depression som värre kanske. Den har åtminstone varit mer långdragen. Jag blev sjukskriven i slutet av september 2013. Då jobbade jag fortfarande som vikarie på förskola och hade kontrakt till årsskiftet. Efter ett par veckor som heltidssjukskriven tyckte läkaren att jag skulle jobba deltid så jag blev sjukskriven på 50%. Det höll i 2 dagar innan jag blev tvungen att uppsöka läkare igen. Jag fick då istället jobba 25% vilket var 2 timmar om dagen. Det klarade jag av med nöd och näppe. Jag jobbade så året ut och när jag inte var friskförklarad fick jag inte mitt vikariat förlängt och var därför arbetslös.

Som förskollärare kunde jag vara sjukskriven till 75% men som arbetssökande skulle det finnas "mindre stressiga jobb" som jag skulle klara av och alltså blev jag inte beviljad någon sjukskrivning. Jag gick till Arbetsförmedlingen, blev inskriven där och fick en rehabhandläggare efter lite påtryckningar. Detta innebar att jag inte var tvungen att söka jobb trots att jag på papperet var arbetssökande medan vi upprättade någon slags planering för mig. 

Jag gick regelbundet och träffade psykolog vilket var utvecklande och lärorikt för mig. Jag träffade också en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen som gjorde en utredning på mig där det framkom hur otroligt stresskänslig jag var. Minsta lilla sak som avvek från min uppfattning eller vardag var stressande för mig och min stress höjdes till skyarna. Det tog tid för mig att landa och tänka klart igen. Förskolläraryrket och även läraryrket var för mig en stressfaktor och bara tanken på att jobba inom skola/förskola stressade upp mig oerhört mycket. Jag har än idag inte besökt min gamla arbetsplats på grund av att det tar emot att gå dit.

Samtidigt med det här påbörjade jag medicinering med antidepressiva. Den upptrappningen var jobbig och tog mycket på mina krafter. Jag sov mycket och hade en väldigt konstig dygnsrytm. Jag hade svårt att komma till ro på kvällarna och var därför ofta uppe sent och sov av ren utmattning på dagarna, även om jag så klart försökte ställa om det här. Sovrytmen var oregelbunden vilket gjorde det svårt att planera. Även om jag var vaken en hel natt kunde jag vara pigg och vaken hela dagen efter, eller så sov jag hela natten och var ändå trött på dagen, eller sov på natten och var pigg på dagen, eller var vaken på natten och trött på dagen. Det fanns liksom ingen logik så det var bara att passa på att sova medan jag kunde. 

Under sommaren 2014 började jag känna mig något lite starkare och började fundera på vad jag skulle klara av att göra. Med stöd från Arbetsförmedlingen skulle jag söka praktikplats. Jag gick till några ställen och fick ganska snart napp på Brukshundcenter och började min praktik där i början på oktober 2014. 

Att börja praktisera på Brukshundcenter tror jag var det bästa som kunde hända mig. När jag började var jag väldigt försynt, försiktig och skör. Minsta lilla ansvar blev jobbigt och motgångar klarade jag inte av alls utan att bli superstressad. Mia och Ingela (som är mina arbetsgivare/handledare där) är helt suveränt duktiga på att ge mig lagom mycket ansvar. Under tiden på Brukshundcenter har jag fått mer och mer ansvar successivt och precis i den takt jag klarar av. Jag har aldrig känt att det blivit mig övermäktigt.

En del i min problematik är att jag vill alldeles för mycket för mitt eget bästa och det håller jag fortfarande på att lära mig att hantera. Ibland blir det för mycket och då får jag försöka lära mig av situationen. Jag är väldigt tacksam för att Mia och Ingela hjälper mig att öka på mitt ansvar i en lagom bra takt. När jag rusar iväg för snabbt säger de "stopp, tänk dig för" och då lugnar jag ner mig och det blir bra. 

När jag skulle börja min praktik var min plan att klara 25% eftersom jag klarade det på förskolan innan jag blev sjukskriven/arbetslös. Jag börjar väl med att jobba två timmar om dagen tänkte jag. Tre dagar funkade det.... Fjärde dagen tog jag ett samtal med Mia och Ingela och var hemma på fredagen. Veckan därpå jobbade jag fyra dagar och insåg att till och med det blev för mycket så jag började arbetsträna/praktisera på 2 timmar, 3 dagar i veckan vilket var precis vad jag klarade av i början. Timmarna har sedan dess ökats på undan för undan och idag jobbar jag sammanlagt 16 timmar uppdelat på 3 dagar.

Förutom att timmarna har ökat i antal har jag fått mer och mer ansvar i butiken. Jag lär mig nya saker hela tiden och klarar även av att ta ansvar för ganska många saker nu. Vissa saker känns fortfarande svårt och jobbigt (framförallt mina mindre bra dagar) men det mesta känner jag att jag har kontroll på. Bara det gör ju så klart att jag växer och känner mig stark och duktig. 

Målet är nu att jag ska komma upp i halvtid och kunna jobba stabilt på den nivån. Just nu känns det som ett mål som går att nå men jag ska försöka att inte rusa och ha för bråttom. Ett steg i taget... Jag vill inte rusa för att sedan bli tvungen att backa. 

Hur mår jag nu? Vissa perioder är sämre än andra. På det hela taget mår jag ganska bra och känner mig glad för det mesta. Jag kan få "anfall" där jag blir jätteledsen och mår skitdåligt men de kommer mer och mer sällan. Vissa perioder har jag svårt att sova på nätterna. Just nu är jag inne i en sån period men hoppas att den blir kort. Stressen känns oftast hanterbar. Händer det för mycket oförutsedda saker blir det jobbigt men en oförutsedd händelse kan jag oftast hantera, så klart beroende på vad det handlar om. 

Jag ser ljust på framtiden och hoppas i första hand på att klara av att jobba 50% för att sedan förhoppningsvis kunna fortsätta att öka på upp till heltid så småningom. Dock ser jag inte det inom någon speciell tidsram, halvtid i första hand. Jag lär mig hela tiden hantera min fritid. Ibland misslyckas jag men det tar kortare och kortare tid för mig att återhämta mig från en "smäll", vilket jag ser som positivt. 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Jo, jag vill säga till alla som kommit med "uppmuntrande ord", framförallt i början, att det ÄR inte bara att rycka upp sig. Det hjälper inte att andra också mår dåligt och jag blir inte piggare av att du också är trött... Jag begär inte att du ska förstå hur jag mår men jag vill att du ska lyssna på mig och försöka ta in så mycket du kan. Jag är inte lat. Det är inte lyxigt att "bara" jobba 2 timmar per dag när det är precis det man klarar av. Hela fritiden blir lidande på precis samma sätt som när du jobbar heltid. Jag begär inte att du ska förstå för det kan man inte om man inte varit där men lita på mig, det är inte så lätt och jag gör så gott jag kan hela tiden. 

Det här är första gången jag skriver ner på det här viset om hela förloppet. Det blev kanske lite kortfattat men jag tror att jag har fått med de viktigaste hållpunkterna. Nu ska jag slå på TV:n och lägga mig i soffan och hoppas att jag somnar innan det är morgon. Tack för att du läste och jag hoppas att du förstår lite bättre nu om vad jag varit med om det senaste åren. Jag kämpar varenda dag.