I fyra veckor har jag haft huvudvärk. Till och från har jag tagit värktabletter. Då har det blivit lite bättre och jag har kunnat jobba. Förra veckan var jag helt säker på att jag hade bihåleinflammation och sa till mig själv att jag skulle söka läkarvård om det inte blev bättre.
I måndags började jag få ont under örat på vänster sida. I tisdags hade jag riktigt ont både under örat och i huvudet. Jag tog värktabletter men det hjälpte inte så mycket. Jag tänkte att jag skulle jobba på onsdagen och sen åka till Närakuten efter jobbet. Planen blev ändrad...
Natten till onsdag sov jag väldigt dåligt. Jag hade så ont under örat så jag kunde knappt sova. Värktabletter hjälpte inte. Jag bestämde mig då för att inte jobba utan åka till närakuten på morgonen istället. Sköterskan som jag först träffade tyckte att det hela verkade väldigt märkligt och kunde inte förstå vad det kunde vara så jag fick träffa en läkare. Läkaren var inte heller säker på vad det kunde vara men trodde att det kunde vara bihåleinflammation som spridit sig så jag fick penicillin och nasonex.
På kvällen skulle jag äta lite glass men jag kunde inte äta på det sätt jag brukar äta... konstigt... Efter ett tag började jag känna mig lite bortdomnad i delar av ansiktet. Jag blev lite orolig och ringde rådgivningen. Hon frågade om jag hade druckit mycket och gav mig rådet att ta en alvedon och dricka mycket samt åka till akuten om det inte blev bättre. Kvällen gick och till slut skulle jag borsta tänderna. När jag skulle skölja munnen gick inte det. Jag klarade helt enkelt inte av det. Då blev jag orolig men gick och la mig med tanken att kontakta vårdcentralen på morgonen efter.
Imorse vaknade jag och gick direkt till vårdcentralen. Där fick jag träffa en sköterska som gav mig en läkartid, efter flera diskussioner med en läkare. Hon bad mig också att le. Jag kände ju att det inte gick riktigt bra men när hon sa att jag inte skulle bli rädd när jag tittade mig i spegeln blev jag nyfiken. Jag tänkte att så illa kunde det väl inte vara? Det kunde det... När jag tittade mig i spegeln såg jag att vänstra mungipan inte rörde sig alls. DÅ blev jag orolig.
Jag gick hem och väntade två timmar innan jag fick gå tillbaka och träffa läkare. Läkaren kom in, tittade lite på mig och frågade lite saker, bad mig vänta och försvann ett bra tag. När han kom tillbaka sa han att han pratat med Ackis och de tyckte att jag skulle åka in till akuten, vilket jag gjorde på en gång.
Väl på akuten var jag beredd på mycket väntan, vilket det brukar vara. Ganska snart fick jag komma in. En sköterska tog massa prover. Sköterskan hann inte ens ut förrän läkaren kom in. Han pratade lite med mig och kollade några saker. När han gick kom en läkarstudent in och ställde massa frågor och gjorde massa undersökningar. De gick iväg en kort stund. Jag hann inte mer än börja läsa i min bok förrän de var tillbaka, då med ytterligare en läkare. Alla tre ställde frågor och var överens om vad problemet var: idiopatisk perifer facialispares (ansiktsförlamning). Jag fick cortisontabletter innan jag gick och sen recept på ögondroppar och cortison. Det ska hjälpa läkningsprocessen och förhoppningsvis blir jag bättre inom några dagar och med lite tur helt bra inom 2-3 månader. Det kan ta upp till ett år innan jag blir helt bra och det kan också ge bestående men...
Jag har läst på om diagnosen när jag kom hem och jag känner igen det mesta. Jag är nästan helt säker på att läkarna ställt rätt diagnos. Jag la upp lite om mitt tillstånd på Facebook men jag tog bort det efter ett tag. Jag tröttnade på alla kommentarer som "Är du verkligen säker på att du har fått rätt diagnos" "Har de tagit tillräckligt med prover" "Kolla igen" Jag är tacksam över att så många bryr sig och engagerar sig men låt mig vila lite i det här. Blir jag inte bättre tar jag kontakt med vården igen, jag lovar! Nu vill jag ta mina cortisontabletter och bli bra. Blir jag inte bättre inom ett par dagar eller om jag blir sämre så åker jag raka vägen tillbaka till akuten, jag lovar!
Nu är det bara att hoppas att jag får tillbaka mitt vackra leende snart så jag slipper le så här:
I'll be back ;)
Passar också på att länka till en blogg jag hittade som beskriver det här bra. Mest för min egen skull men ifall nån skulle vara intresserad ;)
2012-04-26
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar