Sjukhusbesök idag

Idag har jag varit på sjukhuset. Inga roliga besked där precis 😢 Eftersom förlamningen varit så omfattande under så lång tid är risken stor att jag kommer få bestående skador. Ju längre den sitter i desto större blir också risken för felkopplingar. Det kan tex innebära att ögat blundar när jag gapar utan att jag själv kan styra över det. 

Den läkaren jag träffade idag är samma som tog hand om mig när jag var inne första gången, den 10 mars. Jag träffade henne även i mitten av april. Varje gång har hon gjort en mätning för att se hur omfattande förlamningen är. Jag minns inte exakt siffran från första tillfället men tror att det var 67% då. Det var ju alldeles i början och innan förlamningen blivit total, vilket den var 2-3 dagar senare. I mitten av april var förlamningen 13% och hon kom fram till exakt samma siffra idag... 

Vad som dock hänt de senaste 2 veckorna är att jag fått små beteenden i ansiktet som jag inte kan styra över. Jag blev väldigt förvånad när jag en morgon tvättade ansiktet och överläppen fastnade i "Elvis-position". Det har hänt flera gånger efter det tillfället också, dock var det några dagar sen senast nu. Jag har också känt att det liksom dragit i ögonbrynet och hakan. Förhoppningsvis är det tecken på att något håller på att hända och kanske kanske att jag fortfarande kan bli bättre. Men tiden börjar rinna ut för att jag ska bli helt bra tyvärr... Det känns så klart jättejobbigt, framförallt när jag inte vet VAD som kommer att finnas kvar... 

Jag har också fått lite mer ont bakom öronen och i bakhuvudet igen. Jag väljer att tolka det också som att något är på väg att hända men jag vet egentligen ingenting. Det är jättejobbigt att inte veta!

Enligt läkaren är det fortfarande bara att vänta, hålla tummarna och hoppas. Jag har dock fått en remiss till sjukgymnast som kanske kan hjälpa mig med en del övningar. Jag har också fått remiss till Ögon eftersom jag vill att de kollar upp så det inte hänt nåt med ögat. Det har nämligen varit irriterat i flera dagar nu. 

Det känns så hopplöst. Räcker det inte med en utmattning? För att lägga lite extra oro på det här också så kommer jag inte få vara ledig i sommar utan jag kommer att vara med i ett program genom Arbetsförmedlingen där min arbetsförmåga ska testas... Jag fick besked i förra veckan om ATT jag ska vara med men inte hur stor omfattning det är eller vilka tider eller någonting. Även det en oro alltså... Hoppas på att få veta mer om det under den här veckan! 

Tills vidare fortsätter jag att jobba på mitt underbara jobb! Jag har ganska mycket privatlektioner nu vilket är jätteroligt för det mesta 😎 Har även två nybörjarkurser i agility under maj/juni. Så det är ju tur att jag får jobba en del eftersom ekonomin är ett annat bekymmer i mitt huvud... 

Många tankar, många bekymmer, många trådar att dra i och nästan ingen ork. Men jag ska nog ta mig ur det här också, hoppas jag!

SÅ glad att jag har mina hjältar ♥

Två månader och knappt nån bättring...

Idag är det exakt två månader sen jag var in till akuten med min ansiktsförlamning för första gången och på söndag har det gått 9 veckor. 9 veckor med i princip total förlamning. Flera veckor med massor av värk. Några veckor med lite värk. 9 veckor av trötthet där jag behövt vila mycket mer än vanligt. 9 veckor av noggrann planering för att orka med det jag behöver och lite av det jag vill. 9 veckor av tankar och funderingar över varför? Varför händer det här mig och kan det inte bara bli bra? Varför kan jag inte bara få leva mitt liv? Räcker det inte med att jag redan behöver planera och tänka sen innan? Vill jag ens leva? Varför ska jag? Ja, det är klart att jag vill leva men emellanåt funderar jag... Varför kan det inte bara få vara enkelt? 

Igår ringde min kontakt från Arbetsförmedlingen också... Så nu börjar de trycka på igen... Jag vet inte vad som blir av det men jag hoppas att det inte blir värre än att jag klarar av det. Jag orkar inte med mer ovisshet. Jag orkar inte ta några beslut. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Det räcker att jag ifrågasätter mig själv... Huvudet håller på att sprängas emellanåt. Jag sover och är trött jämt. Jag försöker hålla ihop. Försöker vila men jag måste ju kunna leva på något sätt också. Jag orkar inte tänka hela tiden. 

Ansiktsförlamningen var det ja... Det värsta just nu är ögat som inte går att stänga helt. Ibland svider det i ögat och jag blir lite röd. Jag har alltid salva i ögat på natten men när det svider som mest sover jag också med simglasögon som jag fått låna av mamma. Det funkar lika bra som fuktkammare men jag slipper tejpa 👍

Lägger också in en film från idag där man kan se att jag kan röra lite på pannan ✌ Det är inte mycket men det är i alla fall något. Resten av ansiktet är i princip dött fortfarande... Hjälp mig nu att hålla tummarna för att jag snart är helt återställd! 

För övrigt har jag jobbat sen en månad tillbaka. Jag har inte jobbat lika mycket som jag brukar men jag har hållit mina kurser och jag har haft en del privatlektioner. Det ger mig otroligt mycket att vara intruktör så jag är jätteglad över att kunna jobba! Dock önskar jag att jag kunde jobba mer och att jag inte blev så trött efteråt... Snälla, säg att jag får må bättre snart. Jag orkar inte bära mer nu...