Varför? Nattsurr

Varför ska det vara så svårt? Jag är ju jättetrött och för en gångs skull tror jag att jag skulle somna om jag gick och la mig. Varför kan jag inte gå och lägga mig? Varför är det så skönt att vara vaken på nätterna? Varför springer klockan iväg? Varför? Nyss var klockan tolv och vi kom in efter sista rastingen med hundarna. Det var bara att fixa klart det sista på datorn och sen borsta tänderna och sova. Nu är klockan halv två, vad hände? Skit! Det känns så jäkla värdelöst. Jag känner mig verkligen värdelös som inte förmår mig att gå och lägga mig. Visst, jag är lite så när jag är frisk också men nu är det ännu värre och jag gör verkligen ALLT för att inte gå och lägga mig trots att jag är hur trött som helst. Ibland förstår jag varför, när jag har svårt att sova, men när jag är trött? Jag vill ju inget hellre än att sova, egentligen. Nej, jag förstår inte. Det är mycket med det här tillståndet som jag fortfarande inte förstår även om jag förstår mer och mer hela tiden. Jag antar att jag har en bit kvar till jag är frisk... När jag går i slow-motion och saker och ting tar en evighet att göra, när jag sitter och funderar och det inte händer nånting i huvudet, när jag försöker lösa problem snabbt, när jag blir ställd mot väggen, när jag tror att jag gör någon besviken... Ja det finns många tillfällen där tillståndet gör sig påmint. Jag tror att jag bearbetar dessa händelser rätt bra på nätterna när jag bara sitter uppe och inte gör nånting. Då får jag gå i slow-motion hur mycket jag vill, tankarna får gå hur långsamt som helst (eller för den delen stå stilla) utan att någon blir påverkad av det... Kan vara det... 

De sju dvärgarna

Hur blir man bra från utmattningen??? Konkreta råd....

Det finns tre principer man ska göra efter. Det finns mycket lite forskning på området men detta kommer från en välkänd stresskurs

Energipåfyllning - Hur?

-Du ska ligga på en sådan aktivitetsnivå att du klarar av den oavsett om dagen är bra eller dålig (öka mycket långsamt och våga ligga riktigt lågt till en början)

-Dela upp aktiviteten i moment/delar (ex plocka ut diskmaskinen vila och fortsätt sedan, du måste kanske dela upp ännu mer?)

-Ha randiga dagar; vila, aktivitet, vila, aktivitet osv

Varningssignaler=TA DET LUNGT

Glad

Pigg

Tänker klarare

Passa på att göra

Ska bara

Positiv osv

Du måste ingenting!

Några andra viktiga saker att jobba med är acceptans, läs göra sinnesrobönen. Att förstå att det är just som det är och man inte kan göra annat än att successivt bygga upp sig igen.

Träna mindfulness i det man gör och lära sig djupandas. Antigen genom yoga, som jag starkt rekommenderar, el liknande. Jag rekommenderar även att ladda ner någon mindfulness app och köra flera ggr/ dag. Är man utbränd behövs mycket mycket vila.

ANDRA ANVÄNDBARA TIPS!

-planera dagen så att det inte blir för mycket

-säg nej

-fundera vad som är viktigast i ditt liv och gå i den riktningen (du kanske inte orkar löpträna som du vill men en lugn promenad på 15 min är kanske mer realistiskt)

-följ inte dina impulser och gå på din autopilot utan reflektera över om du har energitäckning att göra detta

-bränn inte din energi utan våga spara

-går det att förenkla saker (sänk din ambitionsnivå)

-våga se dammtussarna/disken 

-ju mer stress desto mer ångest (jag vet) kroppen måste in i ett annat mode

- se saker på lång sikt, om ditt beteende för stunden är hjälpsamt eller om du bara tänker på kort sikt.

Det är ju så klart många bitar som måste på plats men detta är en mycket bra början.

Text: Johanna

Kroppen är smart...

Senast jag skrev var jag så nöjd och glad och peppad att jag snart var uppe i halvtid. Jag gick så mycket in för det så jag glömde bort det viktigaste av allt, att fokusera här och nu. Bajs! Det blev jättetokigt och jag kom in i en rejäl svacka där jag mådde hemskt dåligt, nästan som jag gjorde för länge sen. Det jag dock är stolt över är att jag tog upp det på arbetsträningen och blev bra bemött (som vanligt). Vi bestämde att lägga ner det där med halvtid ett tag och istället fokusera här och nu. Antagligen tog det så hårt på mig att jag gick ner mig... Förra veckan var hemsk! Jag jobbade mina timmar men sen blev det inte mycket mer vettigt gjort. I fredags mådde jag bättre men då började så smått känna av halsen... Hela helgen trängde jag bort det halsonda och jobbade på hundmässa och pratade hund i dagarna två. Det var jätteroligt och jag är verkligen glad och uppåt i humöret. Dock säger kroppen stopp. Jag har fortsatt ont i halsen och mår hängigt. Visst, Ola har varit jätteförkyld så det är klart att han smittat mig men det känns inte som att jag kommer att bli förkyld, det känns som att det kommer att stanna vid halsont och hängighet bara för att jag ska lugna ner mig... Kroppen är ju smart så den säger till mig. Om jag är smart så lyssnar jag på den och då kanske det inte blir nåt mer...

Så känns det ibland...

Ganska typiskt (och vanligt) tror jag...

Relationen till mina föräldrar

För tre månader sen orkade jag äntligen skriva en sammanfattning av hur min sjukdom varit och är. Jag har hela tiden varit öppen med hur jag mår och inte hyschat om det, vilket många gånger varit obekvämt för folk. Många har inte förstått vilket jag kan förstå. Det tog lång tid innan jag liksom synkade med mina föräldrar. De förstod inte och tyckte väl att det var konstigt hur jag kunde orka vissa saker men inte andra. Hur kunde jag inte orka med att jobba men jag orkade träna hundarna? Det undrade jag också länge men det var liksom så det var.

Mina föräldrars ifrågasättande och lite tveksamma attityd gjorde att jag avskärmade mig från dem. Svarade inte när de ringde varje gång och ringde i princip aldrig upp dem. Jag berättade så lite som möjligt om vad jag gjorde och hur jag mådde, för de skulle ju ändå bara tycka att jag var lat typ. Ju mer jag avskärmade mig desto konstigare blev vår relation, framförallt med pappa. Båda mina småbröder har också mått dåligt i skeden i sina liv och den ena ganska ordentligt under en period så jag kan förstå att mina föräldrar blev riktigt oroliga när jag avskärmade mig...

Så småningom tog jag mod till mig och tog ett snack med mina föräldrar. Det visade sig att de var oroliga och inte visste hur de skulle hantera vad som hände. Eftersom jag inte bor hemma och var dålig på att höra av mig till dem visste de inte så mycket alls om hur jag mådde och fungerade. När jag inte berättade så mycket fick de inte ens chansen att försöka förstå. Vi pratade länge och fick en helt annan känsla för varandra. Efter det har både mamma och pappa verkligen ansträngt sig för att försöka förstå. Det är klart att det är svårt men de försöker och de lyssnar på mig på ett helt annat sätt. De stöttar också på ett helt annat sätt och tycker att mina framsteg är bra och uppmuntrar mig på ett bra sätt. Nu har jag fått tillbaka min fina relation till mina föräldrar och även om vi inte hörs lika ofta som när jag mådde som sämst så är relationen bra och vi alla vet att det är okej att höra av sig till varandra. 

För övrigt mår jag ungefär som senast jag skrev, det går upp och det går ner. För stora eller för många händelser blir jobbigt och det tar några dagar att återhämta sig. Däremot går det snabbare och snabbare generellt sett. Det jag är mest stolt över är att oavsett hur jobbiga dagar jag har haft så har jag alltid tagit mig iväg till min arbetsträning. Mycket underlättar ju så klart när jag kan berätta där att jag har en dålig dag och inte har hjärnan med mig och att de accepterar och förstår det. 

För några veckor sen ändrade jag i mina arbetstider så att jag nu jobbar 4 dagar istället för 3 som jag gjorde innan. Till att börja med jobbade jag lika många timmar fast istället uppdelat på fler dagar. När jag kände att det fungerade har jag lagt på timmar. Veckan som var jobbade jag 5+4+5+4 timmar. Det är bara två ynka timmar kvar till halvtid!!! Mitt mål är att klara av att jobba halvtid innan årsskiftet så veckan som kommer tänker jag jobba lika som den här veckan men veckan därpå tänker jag ge mig på att jobba 4x5 timmar och jag tror att jag kommer att klara av det vilket känns fantastiskt skönt. I så fall har jag uppnått ett mål som jag satte upp för länge sen. 

Halvtid, det har varit mitt stora mål och nu är jag snart där! Jag är så stolt och så nöjd! Där ska jag sen landa ett tag och bli stabil och säker och sen får vi se vad som händer. Jag kanske stannar länge på halvtid eller så fortsätter jag att trappa upp. Det har jag ingen plan för i dagsläget utan det får framtiden utvisa. Jag hoppas hur som helst att jag får stanna kvar på Brukshundcenter för det är verkligen världens bästa rehabiliteringsplats och arbetsplats och jag trivs så fantastiskt bra med både kollegor och arbetsuppgifter.

Det här behöver jag påminna mig själv om...

Bakslag

Jag har mått bra länge nu och klarat vardagen på ett, för mig, bra sätt. Ibland har det blivit för mycket och då har jag tagit det lugnt några dagar och återhämtat mig fint. Visst har stressen gått upp ibland men det har bara varit tillfälligt och jag har kunnat hantera det. Jag har blivit ganska duktig på att prioritera när jag känner att jag behöver det, även om det vissa gånger är jättesvårt när det är så mycket roligt som jag vill göra. Ja, mycket handlar om hund....

Under veckan som gått har jag fått ett ganska ordentligt bakslag. Jag har klarat min vardag men inte alls lika smärtfritt som jag brukar och stressen har många gånger varit skyhög där jag har känt hjärtat slå och jag har haft ont i bröstet. Jag har sovit konstigt och haft en väldigt udda dygnsrytm. Tankarna springer iväg och jag har svårt att samla ihop dom, istället blir jag sittandes och stirrar som ett fån.

Jag är väldigt stolt över att jag ändå klarat av min arbetsträning så bra som jag gjort. Visst har jag varit lite mer förvirrad än vanligt, frågat om oftare och även varit sämre på att ta initiativ men jag har varit där alla mina timmar och klarat av det.

I torsdags tog jag med mig alla hundar och gick en nästan två timmar lång promenad. Hundarna sprang fritt och jag gick i min egen värld. Det var länge sen vi tog en sån promenad och jag behöver verkligen ta upp det igen för det var skönt att bara försöka rensa. Däremot räckte det inte med en promenad den här gången. Visst mådde jag bra för stunden men tröttheten, förvirringen och splittringen fanns där och finns fortfarande kvar. 

Stressen sitter kvar i bröstet, den är väldigt påtaglig. Jag är trött, klev upp ur sängen kl 15 idag. Tankarna flyger och jag har ordentligt svårt att fokusera. Dessutom värker huvudet. Det är så mycket jag skulle vilja. Framförallt skulle jag vilja finnas som ett stöd för min sambo när han är lite nere men det klarar jag inte av och det gör mig ledsen. Stressen byggs på när jag känner mig otillräcklig även om jag försöker att inte tänka så. 

Mitt i allt det här hände något i veckan som gjorde mig ännu mer orolig och nervös. Jag blev tvingad att ta ställning i en fråga som jag undvikit under en lång period. När det hela väl var klart kunde jag släppa det förvånansvärt snabbt faktiskt och det är jag oerhört tacksam för, men innan... Usch vilken oro! Det tog hårt på mig och jag tror att det är det jag känner av fortfarande fast jag släppt själva händelsen. Det är liksom så det är, saken i sig är uppklarad men känslan sitter kvar och den kan jag inte styra över. 

Nu sitter jag här, mitt i natten, med värkande bröst och med ben som inte kan vara stilla. Jag är inte orolig för något nu men jag har ändå en stark oro i kroppen och kan liksom inte slappna av alls. Det är jobbigt. Jag vill bara må bra och kunna fungera som vanligt.

Men, bakslag är väl till för att övervinna och när jag tar mig igenom det här är jag ännu starkare och jag är, som sagt, mycket stolt över att jag inte brakat ihop totalt trots att det är tungt. Det betyder att jag lärt mig nånting under de här åren jag varit sjuk. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag ska hantera mig när saker och ting inte riktigt fungerar som jag vill. 

Nästa vecka fyller jag år. Även det har blivit en oro. Var ska vi vara? Hur ska vi fira? Vad vill jag ha i födelsedagspresent? Alla de här frågorna har jag trängt undan. Det som är klart är var vi ska vara så att jag får träffa så många delar av familjen som möjligt men hur firandet ska gå till och vad jag vill ha i födelsedagspresent har jag inte orkat tänka på. Jag behöver inga presenter, jag vill bara fira med de som står mig närmast. Efter min födelsedag kommer jag säkert att komma på massor av bra saker jag borde ha önskat mig i present men nu har jag ingen ork över att tänka på det, alls faktiskt.

Bröstet och huvudet värker och tankarna springer huller om buller. Jag hoppas att det här inlägget inte är allt för splittrat utan att man faktiskt kan förstå hur jag mår. Nej, man kan inte förstå men det är i alla fall ett försök till att förklara, en påminnelse till mig själv som jag kan läsa sen när jag mår bra och minnas hur jag faktiskt har mått. Livet går vidare och en dag, inom en rimlig framtid, hoppas jag kunna må bra igen och fungera som vanligt. Det är min högsta önskan.

Sant, så sant

Tack för all respons!

Responsen på mitt förra inlägg var större än jag nånsin tänkt mig. Uppenbarligen lyckades jag formulera mig på ett bra sätt och jag hoppas att du kanske förstår lite mer om vad jag går igenom, eller åtminstone försöker förstå eller inser att det inte går att förstå och accepterar att det är så. 

Jag fick massor av kommentarer när jag delade inlägget på Facebook, både direkt under länken men även i privata meddelanden. Att folk såg mitt inlägg i allt flöde på Facebook? Att folk bemödade sig att läsa? Att folk bemödade sig att skriva en kommentar? Inte vilka kommentarer som helst utan faktiskt kommentarer som visar att de bryr sig och har läst för att förstå vad jag skriver. Det imponerade på mig och därför skriver jag nu denna uppföljning på det förra inlägget. 

Många av kommentarerna handlade om att jag var stark och modig som vågade skriva och som går igenom det här. Många var förvånade över hur jag faktiskt har det och flera tyckte att jag formulerat mig bra. En kommentar som jag vill skriva här är: "Det som för en frisk kanske ses som ett litet misstag eller eller liten motgång kan ta veckor att komma över.." Det är precis så det är. Den stress som jag känner vid en liten motgång eller ett litet misstag kan man inte förstå för det ses förmodligen som en skitsak. Det är en skitsak för mig också i normala fall men stressen kan jag inte styra över så lätt. Jag blir bättre och bättre på att hantera skitsaker men ibland är det svårt.

Att ta en dag i taget och utvecklas i min takt är två andra saker som folk skrev. Tack snälla, snälla alla som bryr sig och som försöker förstå! Jag är så glad att jag har så många bra människor i mitt liv!

Och en sak till... Tänk vad lång tid det kan gå innan man förstår hur man faktiskt mår. Det blir ännu tydligare när man går tillbaka och kikar på min blogg. Visst, det kan vara normala upp-och-nedgångar men mycket tror jag också är ett förstadium till utbrändhet och depression. Alla sjukdomar, alla konstiga tankar, all start-och-stopp/allt-eller-inget...

Mitt råd till alla människor: Lyssna på din kropp och försök förstå vad den säger innan det är för sent!

Tack för alla goda råd... typ...

Äntligen!

Äntligen har jag kopierat hela bloggen. Äntligen kan jag låta min första hemsidesadress somna in. Äntligen slipper jag fundera över vad jag ska göra med "min egen hemsida".

Den här bloggen får vara kvar. Jag kommer förmodligen inte att uppdatera den speciellt ofta men jag vill att den ska finnas kvar ifall jag behöver skriva något som inte alls har med hundarna att göra. Dessutom tycker jag att det är roligt med vissa roliga eller tänkvärda saker så det ska jag också försöka få in i min blogg. Som vanligt får vi se vart den bär mig men just nu är jag jättenöjd och glad att den inte försvinner och det är framförallt inläggen om ansiktsförlamningen jag vill ha kvar. Det är intressant att gå tillbaka till och läsa hur det faktiskt var för det är nog den värsta händelsen som hänt mig.

Eller värsta och värsta... Jag vet inte om man kan räkna min

utbrändhet/utmattningssymptom/stressreaktion/depression som värre kanske. Den har åtminstone varit mer långdragen. Jag blev sjukskriven i slutet av september 2013. Då jobbade jag fortfarande som vikarie på förskola och hade kontrakt till årsskiftet. Efter ett par veckor som heltidssjukskriven tyckte läkaren att jag skulle jobba deltid så jag blev sjukskriven på 50%. Det höll i 2 dagar innan jag blev tvungen att uppsöka läkare igen. Jag fick då istället jobba 25% vilket var 2 timmar om dagen. Det klarade jag av med nöd och näppe. Jag jobbade så året ut och när jag inte var friskförklarad fick jag inte mitt vikariat förlängt och var därför arbetslös.

Som förskollärare kunde jag vara sjukskriven till 75% men som arbetssökande skulle det finnas "mindre stressiga jobb" som jag skulle klara av och alltså blev jag inte beviljad någon sjukskrivning. Jag gick till Arbetsförmedlingen, blev inskriven där och fick en rehabhandläggare efter lite påtryckningar. Detta innebar att jag inte var tvungen att söka jobb trots att jag på papperet var arbetssökande medan vi upprättade någon slags planering för mig. 

Jag gick regelbundet och träffade psykolog vilket var utvecklande och lärorikt för mig. Jag träffade också en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen som gjorde en utredning på mig där det framkom hur otroligt stresskänslig jag var. Minsta lilla sak som avvek från min uppfattning eller vardag var stressande för mig och min stress höjdes till skyarna. Det tog tid för mig att landa och tänka klart igen. Förskolläraryrket och även läraryrket var för mig en stressfaktor och bara tanken på att jobba inom skola/förskola stressade upp mig oerhört mycket. Jag har än idag inte besökt min gamla arbetsplats på grund av att det tar emot att gå dit.

Samtidigt med det här påbörjade jag medicinering med antidepressiva. Den upptrappningen var jobbig och tog mycket på mina krafter. Jag sov mycket och hade en väldigt konstig dygnsrytm. Jag hade svårt att komma till ro på kvällarna och var därför ofta uppe sent och sov av ren utmattning på dagarna, även om jag så klart försökte ställa om det här. Sovrytmen var oregelbunden vilket gjorde det svårt att planera. Även om jag var vaken en hel natt kunde jag vara pigg och vaken hela dagen efter, eller så sov jag hela natten och var ändå trött på dagen, eller sov på natten och var pigg på dagen, eller var vaken på natten och trött på dagen. Det fanns liksom ingen logik så det var bara att passa på att sova medan jag kunde. 

Under sommaren 2014 började jag känna mig något lite starkare och började fundera på vad jag skulle klara av att göra. Med stöd från Arbetsförmedlingen skulle jag söka praktikplats. Jag gick till några ställen och fick ganska snart napp på Brukshundcenter och började min praktik där i början på oktober 2014. 

Att börja praktisera på Brukshundcenter tror jag var det bästa som kunde hända mig. När jag började var jag väldigt försynt, försiktig och skör. Minsta lilla ansvar blev jobbigt och motgångar klarade jag inte av alls utan att bli superstressad. Mia och Ingela (som är mina arbetsgivare/handledare där) är helt suveränt duktiga på att ge mig lagom mycket ansvar. Under tiden på Brukshundcenter har jag fått mer och mer ansvar successivt och precis i den takt jag klarar av. Jag har aldrig känt att det blivit mig övermäktigt.

En del i min problematik är att jag vill alldeles för mycket för mitt eget bästa och det håller jag fortfarande på att lära mig att hantera. Ibland blir det för mycket och då får jag försöka lära mig av situationen. Jag är väldigt tacksam för att Mia och Ingela hjälper mig att öka på mitt ansvar i en lagom bra takt. När jag rusar iväg för snabbt säger de "stopp, tänk dig för" och då lugnar jag ner mig och det blir bra. 

När jag skulle börja min praktik var min plan att klara 25% eftersom jag klarade det på förskolan innan jag blev sjukskriven/arbetslös. Jag börjar väl med att jobba två timmar om dagen tänkte jag. Tre dagar funkade det.... Fjärde dagen tog jag ett samtal med Mia och Ingela och var hemma på fredagen. Veckan därpå jobbade jag fyra dagar och insåg att till och med det blev för mycket så jag började arbetsträna/praktisera på 2 timmar, 3 dagar i veckan vilket var precis vad jag klarade av i början. Timmarna har sedan dess ökats på undan för undan och idag jobbar jag sammanlagt 16 timmar uppdelat på 3 dagar.

Förutom att timmarna har ökat i antal har jag fått mer och mer ansvar i butiken. Jag lär mig nya saker hela tiden och klarar även av att ta ansvar för ganska många saker nu. Vissa saker känns fortfarande svårt och jobbigt (framförallt mina mindre bra dagar) men det mesta känner jag att jag har kontroll på. Bara det gör ju så klart att jag växer och känner mig stark och duktig. 

Målet är nu att jag ska komma upp i halvtid och kunna jobba stabilt på den nivån. Just nu känns det som ett mål som går att nå men jag ska försöka att inte rusa och ha för bråttom. Ett steg i taget... Jag vill inte rusa för att sedan bli tvungen att backa. 

Hur mår jag nu? Vissa perioder är sämre än andra. På det hela taget mår jag ganska bra och känner mig glad för det mesta. Jag kan få "anfall" där jag blir jätteledsen och mår skitdåligt men de kommer mer och mer sällan. Vissa perioder har jag svårt att sova på nätterna. Just nu är jag inne i en sån period men hoppas att den blir kort. Stressen känns oftast hanterbar. Händer det för mycket oförutsedda saker blir det jobbigt men en oförutsedd händelse kan jag oftast hantera, så klart beroende på vad det handlar om. 

Jag ser ljust på framtiden och hoppas i första hand på att klara av att jobba 50% för att sedan förhoppningsvis kunna fortsätta att öka på upp till heltid så småningom. Dock ser jag inte det inom någon speciell tidsram, halvtid i första hand. Jag lär mig hela tiden hantera min fritid. Ibland misslyckas jag men det tar kortare och kortare tid för mig att återhämta mig från en "smäll", vilket jag ser som positivt. 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Jo, jag vill säga till alla som kommit med "uppmuntrande ord", framförallt i början, att det ÄR inte bara att rycka upp sig. Det hjälper inte att andra också mår dåligt och jag blir inte piggare av att du också är trött... Jag begär inte att du ska förstå hur jag mår men jag vill att du ska lyssna på mig och försöka ta in så mycket du kan. Jag är inte lat. Det är inte lyxigt att "bara" jobba 2 timmar per dag när det är precis det man klarar av. Hela fritiden blir lidande på precis samma sätt som när du jobbar heltid. Jag begär inte att du ska förstå för det kan man inte om man inte varit där men lita på mig, det är inte så lätt och jag gör så gott jag kan hela tiden. 

Det här är första gången jag skriver ner på det här viset om hela förloppet. Det blev kanske lite kortfattat men jag tror att jag har fått med de viktigaste hållpunkterna. Nu ska jag slå på TV:n och lägga mig i soffan och hoppas att jag somnar innan det är morgon. Tack för att du läste och jag hoppas att du förstår lite bättre nu om vad jag varit med om det senaste åren. Jag kämpar varenda dag.

100 kr i timmen

En pappa kommer hem sent från jobbet, trött och irriterad, när hans 5-åriga son väntar på honom vid dörren.

Sonen: Pappa får jag fråga dig en sak?

Pappan: Ja, vad är det?

Sonen: Pappa, vad tjänar du i timmen?

Pappan: Det har du inte med att göra, varför frågar du sånt? Svarade pappan argt.

Sonen: Jag vill bara veta, berätta vad du tjänar i timmen!

Pappan: Om du absolut vill veta… de, så tjänar jag 100 kr i timmen.

Ohhhh, säger sonen och ser ledsen ut. Han funderar och frågar sedan: Kan jag få 50 kr?

Pappan svarar förbannat: Om den enda anledningen till att du frågar är att du ska få låna pengar för att köpa någon fånig leksak eller något annat skit så kan du gå och lägga dig med detsamma i ditt rum! Tänk på varför du håller på att bli så egoistisk, jag arbetar hårt varje dag för att tjäna pengar och så uppför du dig så barnsligt!!!

Den lilla pojken gick till sitt rum och stängde dörren. Mannen satte sig ner, och blev ännu argare över pojkens fråga.

Hur vågar han ställa såna frågor för att få pengar?

Efter ca. 1 timme hade pappan fallit till ro och började tänka. Kanske var de något som han verkligen behövde de 50 kronorna till, för pojken bad väldigt sällan om pengar.

Han gick till pojkens rum och öppnade dörren….

Sover du, min son? Frågade han.

Nej pappa, jag är vaken.

Jag har tänk, kanske var jag lite hård mot dig förut, det har varit en lång dag och jag lät min frustration gå ut över dig.

Här har du de 50 kronor du frågade om!

Pojken satte sig upp och log, ”Åååhh, tack pappa!” så lyfte han sin kudde och tog upp några skrynkliga pengar.

Pappan såg att pojken redan hade pengar och började bli arg igen. Varför ville du ha mer pengar när du redan har? frågade pappan. Den lilla pojken började räkna sina pengar och så tittade han upp på sin pappa:

”För jag inte hade tillräckligt, men nu har jag!

Pappa jag har 100 kr så nu kan jag köpa en timme av din tid sa pojken och räckte pengarna till pappan!

Var snäll och kom hem tidigt i morgon, jag vill gärna äta middag med dig! Pappan blev förkrossad.

Han la sina armar runt sin lilla son och bad honom om att förlåta honom.

Detta är bara en påminnelse till alla er som arbetar så hårt i livet. Vi bör inte låta tiden glida genom våra fingrar utan att ha tillbringat någon tid med dem som verkligen betyder nåt för oss, de tätt inpå våra hjärtan. Kom ihåg att dela för 100 kr av din tid ihop med en du älskar.

Om vi dör imorgon kan firman vi jobbar för lätt ersätta oss inom några få dagar. Men familj och vänner som vi lämnar kommer känna tomheten och förlusten resten av deras liv!

Varför?

Min blogg blir ju inte så rolig känner jag... Jag skriver ju bara när jag mår dåligt på ett eller annat sätt men nu måste jag faktiskt skriva av mig lite igen. Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig annars så jag vänder mig till bloggen för den är det ändå ingen som läser :P

Idag har jag varit och träffat en läkare. Jag var nervös och orolig innan eftersom jag har dåliga erfarenheter av att söka vård för psykiska åkommor... Senast jag sökte vård för att jag mådde dåligt psykiskt fick jag inte alls den hjälp jag behövde så varför skulle jag få det nu? Jo, det är en helt annan infallsvinkel den här gången. Förra gången trodde jag att det var jobbet som gjorde att jag mådde dåligt. Då kunde vården inte hjälpa mig. Den här gången är det andra saker som gör att jag mår dåligt. Jag kan inte sätta fingret på vad och det är en sak jag behöver hjälp med. Jag har mina aningar om vad som kan vara bidragande orsaker men kan, som sagt, inte sätta fingret på var problemet är exakt...

Hur som helst ringde jag vårdcentralen imorse och blev bemött av en väldigt trevlig sköterska som verkligen lyssnade på mig. Jag fick en tid hos en läkare som också var väldigt bra. Han lyssnade på mig och kom med tips och tankar på hur han skulle kunna hjälpa mig. Bland annat skulle jag få en psykologkontakt. På eftermiddagen ringde vårdcentralen upp och jag fick en tid hos psykolog redan på tisdag. Det känns jätteskönt! Så nu hoppas jag innerligt att den här psykologen är en bra psykolog som kan hjälpa mig på något sätt. 

Nu till det jag egentligen ville blogga om. Varför är det så tabu att söka hjälp? Varför är det så tabu att vilja söka hjälp? Varför är det så tabu att erkänna att man mår dåligt? Varför är det så tabu att visa sig svag? Varför måste man hela tiden bita ihop? Varför är det så tabu att bryta ihop? Varför får man inte må dåligt?

Nästan oavsett vem jag pratar med får jag kommentarer som

- Du ska veta att du inte är ensam

- Det är jättevanligt att må som du gör

- Det går upp och ner för alla

- Jag har också mina downperioder

- Det är säkert vädret/mörkret

För att inte tala om de värsta kommentarerna av dom alla:

- Det blir bättre snart

- Det ordnar sig

Ärligt talat, jag skiter i om jag är ensam eller inte. Jag skiter i hur vanligt det är. Det enda jag vill är att må bra. Jag har mått dåligt till och från i flera år och trott att det ska bli bättre. Det blir inte bättre av sig själv och jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa mig själv, alltså behöver jag hjälp av nån annan. Och sen, bara för att det går upp och ner för alla, innebär det att det är okej? Att det är så det ska vara? Att man bara ska bita ihop och låtsas som ingenting? "Om alla andra mår dåligt så kan ju jag också göra det?" Vad är det för synsätt? Jag vill må bra. Jag vill hjälpa mig själv att må bra men för att kunna göra det behöver jag hjälp med att sätta fingret på vad som inte är bra och sen få hjälp med att få redskap för hur jag ska hjälpa mig själv. Det är det jag hoppas på att få hjälp med av en psykolog.

Jag har ingen aning om ifall jag har skrivit för mycket nu. Jag blir bara så trött på "bror-duktig-fenomenet" eller "det-är-lika-illa-för-alla-fenomenet". Jag vill må bra och jag söker hjälp. Jag är stolt över att jag gjorde det och jag är väldigt glad över att jag fick positiv respons, annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Kanske är det så att jag mår sämre än jag tror? Jag såg hur läkaren tittade på mig hela tiden och pratade lugnt och sansat med mig... Jo, nog tog han mig på allvar allt. Det kändes bra. Bara det gör ju att jag orkar kämpa vidare. Det är okej att må dåligt. Man får må dåligt och man får söka hjälp. Det är inget konstigt med det. Och vet du vad? Vården hjälper faktiskt till när man mår dåligt.

Sen måste jag slutligen tacka alla som stöttar mig, alla som lyssnar på mig, alla som tar mig på allvar. För det finns faktiskt såna personer också.

I'll be back!

2013-09-27

Begravning

I fredags var det din begravning. Jag trodde att jag skulle förstå, att det skulle komma över mig att du är borta. Jag förstod inte. Det blev sorgset när vi sjöng "Blott en dag" och jag klarade inte av att sjunga hela. "Tryggare kan ingen vara" gick lättare att sjunga. Det var en fin begravning. Dock tycker jag att det var lite trist att de spelade två låtar på CD... Det kändes lite... Jag vet inte... Det var fina låtar men... Däremot när en tjej sjöng "Gabriellas sång" kom tårarna. Så otroligt vackert! Tack för den sången!

När det var dags att gå fram och lägga en ros på kistan var det också sorgligt förstås. Det var fint att se alla fina hälsningar och framförallt den från Teja, ett hjärta av Tejas päls och så stod det nåt i stil med att "Jag kommer att sakna dig, voff från Teja".

Två saker värmde mitt hjärta mitt i det här. Det ena var att det var många människor i kyrkan som sörjde dig. Det andra var att din dotters pappa var en ledande person och bland annat den som gick först fram till kistan. Det kändes, som sagt fint. 

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Jag önskar att jag hade gjort mer. Det är så mycket jag inte hann säga. Det är så mycket vi inte hann göra och nu är du borta. Jag hoppas att du finner ro och kan vila i frid och jag hoppas att din dotter får det bra. Det är hon så värd, den lilla sötnosen.

Vila i frid min älskade vän ♥

2013-08-19

Vila i frid älskade ängel

Helt plötsligt kom det över mig. Du finns inte mer. För en vecka sen fick jag veta att du blivit en ängel, på min namnsdag så jag kommer aldrig att glömma vilket datum du togs ifrån oss. Jag fick veta men trodde inte på det. Det kunde väl inte vara sant? Du var ju så ung. Du var en sån kämpe. Hur är det möjligt?

Du var sjuk under en lång period och besökte sjukhuset ofta men fick inte den hjälpen du behövde, varför? Jag blir besviken på vården. På sista tiden uppsökte du vården i princip dagligen och skickades hem med olika mediciner samtidigt som du fick mer och mer ont och i fler delar på kroppen.

Jag försökte finnas där för dig så gott jag kunde och ibland undrar jag om jag kunde gjort mer? Men vem kan stoppa proppar i hjärnan om inte vården kan? Kunde jag ha hjälpt dig på något annat sätt? Jag vet inte utan får hoppas och tro att jag gjorde något bra. Du var i alla fall glad över mitt sällskap de gånger vi sågs.

Sista gången vi sågs tyckte jag att det var lite läskigt att se dig faktiskt. Först var du glad och pratsam men det du sa var utan sammanhang. Du gick på starka mediciner och betedde dig som att du gick på droger (vilket du på sätt och vis även gjorde). När smärtan tog över din kropp blev du liggande och då var det jättejobbigt att inte kunna göra något för att lindra din smärta. Det var jobbigt att åka hem och hade jag vetat att det var sista gången vi sågs hade jag kanske stannat en stund till men du skickade hem mig och efter det sågs vi aldrig mer. 

Efter vårt sista möte bad du mig om en tjänst som jag inte hade möjlighet att hjälpa dig med. Jag lovade att återkomma men det hände andra saker och innan jag hann ringa och höra hur det var med dig fick jag veta att du låg på sjukhus. "Vad bra, tänkte jag, då kanske hon till slut får hjälp". Några dagar senare fick jag veta att du blivit en ängel. Jag förstod inte då att det var på riktigt. Jag ville inte tro att det var sant.

Jag har svårt att släppa en sak du sa till mig en gång. En liten sak kan tyckas men så här i efterhand blev det nästan lite läskigt. Vi pratade om mina hundar och du sa "Jag hoppas att du har testamenterat Mille till mig om du dör" Ingen av oss tänkte att döden skulle kunna drabba oss så snart. Det var ju bara något du sa...

Idag när jag satt och tittade på din profil på Facebook kom det bara över mig. Du finns inte längre. Du är en ängel. Många tankar flyger genom mitt huvud och en av dem är att jag hoppas att du nu kan få ro. Du slipper oro och bekymmer. Du har satt ett starkt avtryck i mitt hjärta. Vila i frid min kära vän.

2013-07-27

Mår lite bättre

Idag mår jag lite bättre tack och lov! Jag har jobbat idag och det var en positiv upplevelse. Dels märktes det att barnen hade saknat mig vilket så klart känns bra. De var glada att se mig och ville gärna prata med mig och vara med mig.

Ett av barnen sa dock när vi var på väg in "Titta så fina kläder jag har på mig idag, jag har jättefina kläder! Det har inte du. Du har inte fina kläder" Nej, helt rätt, jag har inte så himla fina kläder, de är varken rosa eller glittriga ;)

Jag har också fått lite beröm både idag och igår. Igår fick jag beröm av chefen och idag var det en förälder på en annan avdelning som sa till mig: "Jag måste bara säga att jag tycker att det är så trevligt att komma på morgonen när du står på gården och hejar så glatt" TACK!! Sånt värmer så klart att höra!

Jag är lite piggare och det har på det hela taget gått bra att jobba idag men jag är lite bekymrad över mig själv. Jag följde en god väns råd och ringde till vårdcentralen imorse. På tisdag nästa vecka ska jag få komma dit och träffa en läkare. De kanske kan ta några prover eller nåt? Jag kanske har brist på nåt? Jag kanske kan få nån sorts hjälp? Sköterskan jag pratade med trodde att jag kanske var sliten efter att ha haft många infektioner. Hon förstod också att jag har ett tufft jobb vilket hon betonade mer än jag själv gjorde. Nåväl, vi får se vad läkaren säger nästa vecka. Det är i alla fall en bra läkare jag ska träffa så det känns bra.

Jag kom att tänka på en sak idag. Hur är jag att umgås med egentligen? Är jag svår att umgås med? Tröttnar man på mig? Jag tänkte skriva mycket mer om det här men jag tror inte att jag gör det nu faktiskt. Jag nöjer mig så så länge.

Nu hoppas jag att jag mår lite bättre ändå imorgon och att det här är på väg åt rätt håll. Jag måste bara säga en gång till att jag är SÅ nöjd med mitt jobb!! Det känns helt fantastiskt!

I'll be back!

2013-02-20

Varför?

Jag har världens bästa familj. Jag har världens bästa djur. Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag har många vänner och bekanta som bryr sig om mig. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har massor av roliga fritidsaktiviteter. Varför gråter jag? Varför känner jag mig ledsen? Varför mår jag dåligt?

Just nu känner jag att jag inte orkar med nånting. Jag orkar inte med mina underbara hundar. Jag orkar inte ringa till min underbara familj eller mina underbara vänner. Jag orkar inte göra nåt roligt på min fritid. Varför är det så? Varför mår jag dåligt?

Jag vet inte varför jag känner så här. Det enda jag vet är att jag känner så här. Jag önskar bara att nån kunde ta hand om mig och göra så allt känns bra och blir bra. Den nån finns så klart inte. Jag måste ta tag i det här själv men jag vet inte hur jag ska göra...

Jag känner att jag vill skriva av mig lite. Jag vill inte må så här men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här just nu. Jag vet ju inte ens var skon klämmer, varför jag mår dåligt. Jag har egentligen ingen som helst anledning till att må dåligt.

En sak som tynger mig just nu är min ekonomi. Jag tjänar bra men pengarna tar slut nästan innan de landar på kontot. HUR är det möjligt? VAR tar pengarna vägen? Jag ångrar saker jag gjort ekonomiskt de senaste åren men det hjälper inte, jag kan inte få det ogjort utan kan bara lära mig en läxa. Men HUR kan pengarna ta slut och VAR tar de vägen? Det måste jag analysera och det är jobbigt att känna att jag inte går runt.

Sak nummer två som tynger mig är alla dessa förbannade och skumma sjukdomar. Jag trodde att jag skulle må bättre nu när jag trivs riktigt bra på mitt jobb. Jag jobbar med äldre barn och det är riktigt, riktigt roligt att jobba. VARFÖR får jag så konstiga sjukdomar? Det jag har nu är nästan nån form av utmattningssymptom men jag har ingen anledning till att vara utmattad. Jag mår ju bra. Jag har varit trött nu i flera veckor men i helgen slog det till ordentligt. Jag sov hela söndagen och nästan hela måndagen. Idag har jag mått bättre så jag bestämde mig för att jag ska jobba imorgon. Så gick jag iväg på ett möte på jobbet, en timme, och efter det är jag helt slut igen. Jag har ont i huvudet och är trött. Jag får väl försöka jobba imorgon och hoppas att det går bra...

Och sen det sista som tynger mig är det här med förhållanden. Jag skulle så gärna vilja ha ett förhållande men VEM skulle stå ut med att leva ihop med mig? Det går ju liksom inte... Nåväl, det är mitt minsta problem just nu så det lämnar vi därhän men faktum kvarstår, jag saknar någon att dela allt med.

Så du ser, egentligen har jag ingen anledning till att bli utmattad eller trött eller må dåligt. Varför mår jag dåligt? Varför är jag ledsen? Varför vill jag gråta? 

I'll be back!

2013-02-19

Kalas och linedance

Jag sov länge idag - igen. Sen pratade jag i telefonen länge - igen. När jag sen skulle packa väskan inför att sova hos mamma och pappa dök helt plötsligt laddaren till kameran upp. Jag letade i väskan förut en gång men hittade den inte. Nu när jag skulle ta väskan ramlade laddaren ut. Som jag har letat efter den. Äntligen kom den fram :D

Sen packade jag väskan och åkte iväg mot Tierp. Brorsan fyller år så han bjöd på smörgåstårta som han fått i födelsedagspresent av mormor. Den var supergod!

När kalasandet var över åkte vi hem till mamma och pappa. Jag var HELT slut och somnade en stund på soffan. Jag fattar inte hur jag kan vara så himla trött!? Hoppas att jag blir pggare så jag orkar jobba på måndag. På måndag börjar jag ju mitt nya jobb. Det ser jag fram emot och det ska bli roligt att få jobba med lite äldre barn. Hoppas att jag kommer att trivas bra.

Imorgon ska vi fira mormor som fyller 85 år. Det firas med lunch tillsammans med familjen och mammas bror med fru på restaurang. Efter det åker jag hem och förbereder inför jobbet. Jag är lite nervös faktiskt men det ska säkert gå bra.

För övrigt har jag börjat fundera på om jag ska återuppta linedansandet igen? Dels saknar jag det när jag ser att mina kära linedancevänner, framförallt från Skutskär, skriver och lägger upp bilder på Facebook. Sen blev jag "tvingad" att kolla på filmer när jag själv dansar igår och då blev jag ännu mer sugen.. Jag kanske måste ta mig en allvarlig funderare på det där... Den här filmen hittade jag. Den hade jag glömt. Jäklar vad roligt det var!! Hittar du mig? Det gjorde jag knappt själv...

2013-01-12

Min makeover

Egentligen borde jag väl skriva om min sjukhusvistelse också men det har jag ingen lust med. Jag kan sammanfatta det som att jag fick feber och ont i örat strax före jul. På juldagen åkte jag till akuten i Tierp och fick antibiotika och fick veta att det gått hål på trumhinnan och att det inte såg så snyggt ut. Två dagar senare var jag till vårdcentralen och ytterligare en dag senare kontaktade jag öron-näsa-hals och blev inlagd. Blev liggandes på sjukhus med intravenös antibiotika i 5 dygn innan jag fick komma hem igen. Nu, massa dagar senare, har jag fortfarande ont i örat men tydligen är det inge fara utan det ska bli bra så jag får väl tro på det...

Nu till nåt betydligt roligare, min makeover. Egentligen skulle den ha blivit innan men den blev lite försenad pga örat. I tisdags tog jag med mig hundarna och åkte mot Stockholm. Jag plockade upp Terese och så åkte vi till Anno där jag skulle få fina naglar. Jag var nervös. HUR skulle jag klara av att hantera långa naglar? Nu drygt två dygn senare har jag fortfarande inte vant mig men det går i alla fall framåt och jag är i alla fall fin :)

Jag är jättenöjd och tycker att jag blev riktigt fin :)

Förvandlingen var dock inte klar här. Efter en paus med lite hundbus, lite mat och lite annat var det dags för steg två - håret. Lite nervöst blev det även här. I halvtid såg jag ut så här:

Till slut blev jag mycket nöjd med resultatet! Det blir roligt att ha lite färg i håret ett tag igen och jag får så fina ögon i den här färgen :)

Just det, jag gjorde en supersnygg fickparkering också. Jag klarade av det direkt och blev lite förvånad själv faktiskt. Visst, det var inte supertrångt men är man inte van att fick parkera var det svårt ändå...

I'll be back, sometime... ;)

2013-01-10

Stress är inte bra!

Jag har sagt ett tag nu att det är dags att lugna ner sig, varva ner, säga nej och inte ta på mig för mycket. Nu måste jag ta det ett steg längre. Jag måste begränsa min Facebookanvändning och min mobilanvändning. Jag blir stressad av mobilen och Facebook... Jag inser själv att jag hela tiden kollar mobilen. Jag måste kolla Facebook i mobilen mest hela tiden. Det är INTE bra!! Från och med nu kommer jag att minska min mobilanvändning och bara kolla Facebook i mobilen ibland.

När jag vaknar på morgonen snurrar det i huvudet på mig. Massa tankar snurrar omkring och det är osammanhängande och rörigt och jag känner mig stressad. Det är inte meningen att man ska känna sig stressad när man vaknar på morgonen! Nåt måste göras. Jag har försökt slappna av men det går inte, jag är stressad utan att jag liksom kan kontrollera det. Det känns sjukligt och jag måste hjälpa mig själv. Jag tror att dra ner på facebook och mobillek kommer att göra en stor skillnad så jag provar med det.

Jag märker också att jag inte hinner med så mycket som jag borde hinna. Jag hinner inte hålla rent och snyggt i lägenheten vilket också blir ett stressmoment för mig eftersom jag mår dåligt när det är skitigt och stökigt. Jag hinner inte hålla på med mina pärlor och smycken. Jag hinner inte träna hund så mycket som jag skulle behöva (även om jag faktiskt prioriterat det på sista tiden) och jag hinner inte ha tillräckligt med kontakt med mina nära och kära. Datorn och mobilen tar helt enkelt för mycket tid!

Den här helgen sa jag att jag skulle ta det lugnt och vila. Jag skulle också städa och tvätta. Jag har vilat och tagit det lugnt, så pass att jag fått förkylningssymptom. Igår fick jag åka och hämta min bil som fått nya bromsar. Dessutom hälsade jag på mamma och pappa. Det var ju trevligt. Idag har jag tränat hund och varit på ett möte. Det tog längre tid än jag hade tänkt. Det var väldigt trevligt och roligt men när jag kom hem fick jag gå direkt till tvättstugan och nu orkar jag inte börja städa. Klockan är för mycket. Dessutom ska jag fixa mat och äta innan det är dags att krypa ner i sängen för att orka med morgondagen...

Städningen får helt enkelt vänta till imorgon. I gengäld får jag helt enkelt hoppa cirkusträningen imorgon. Det gäller, som sagt, att prioritera. Jag har i alla fall tvättat och diskat idag så jag får vara nöjd med det. Dessutom HAR jag faktiskt vilat den här helgen. Det var länge sen så jag behövde det. Egentligen skulle jag behöva vila ännu mer men det blir väl fler dagar till det hoppas jag. Nu ska jag inte planera upp varenda dag in i minsta detalj. Jag ska lära mig att säga nej och jag ska lära mig att vila. Jag ska inte sitta så mycket vid Facebook och jag ska inte hålla på med mobilen hela tiden. Dessutom ska jag hitta ett sätt att koppla av så jag kan vakna utvilad på morgonen istället för stressad. Annars är det en stor risk att jag vandrar rakt in i den berömda väggen och det har jag INTE lust med. Jag måste stoppa det här innan det är för sent!

Nu ska jag ner till tvättstugan och hänga upp den sista tvätten innan jag börjar med maten. Det blir sen middag idag men det blir i alla fall middag och det är huvudsaken det! Det här blev ett långt och tråkigt inlägg men det är nödvändigt för min egen skull att skriva det. Ingen behöver ju läsa. Det räcker med att jag har skrivit. I'll be back!

2012-09-09

Lite av varje...

Vilken dag! Vaknade imorse och trodde att det skulle bli kaos på jobbet. Kommer till jobbet och möts av ett glädjetjut när ett barn ser mig. Det värmer ju hjärtat så klart! Sen blir det kaos och ingen har koll på nånting. Det reder upp sig och det blir en riktigt bra dag. Glädjetjuten fortsätter när samma barn får syn på en fluga vid lunchen. Hon blir helt galen och skrattar och tjuter, sötnosen! 

Kommer hem, rastar hundar och bestämmer mig till slut för att åka och lämna tillbaka det mobila bredbandet jag blev pålurad förra veckan. Efter att ha fått åka två gånger, pga att en sladd blev kvar hemma, var det inga problem alls att lämna tillbaka det - skönt! Passade på att gå in på en affär för att köpa strumpbyxor men kom ut med trosor, leggins och ett par byxor... Byxorna bara skrek "köp mig, köp mig!" Så då gjorde jag det... 

Efter att ha träffat den mycket trevliga tjejen på tebutiken och fått veta att hon ska byta jobb hämtade jag hundarna och gick till rastgården. Där träffade vi en jättefin labrador/terrier (7 mån) som lekte superfint tillsammans med Mille. Vilket samspel! Det var verkligen kul att se :) Nu är jag så trött, så trött så nu måste jag sova. Godnatt! I'll be back!

2012-09-07

Biltemas klicker och lite annat...

Har precis skickat iväg ett mail till Biltema. Jag råkade nämligen läsa på baksidan på den klicker de säljer med sitt märke. Där stod det följande (kopierat från Biltemas hemsida):

"Klicker med gummiband och karbinhake för infästning i t.ex. jacka eller byxa. Används vid träning av hund och andra husdjur. Klickern är ett belöningssystem som är enklare och snabbare än att på traditionellt sätt belöna djuret. Börja väldigt enkelt genom att, när djuret gjort rätt, belöna det med ett klick och samtidigt en godisbit. Efter ett tag tar du bort godisbiten och använder endast klickern. Fördelarna med klickern är att belöningen blir mer exakt och dessutom enklare att tajma rätt i träningen."

Det är ju rent sakfel att klickern ska ersätta annan belöning så jag tyckte att de behövde veta det. Lika snabbt som en hund lär sig att klick=godis lär den sig så klart att den inte får godis varje gång det klickar. Jag tycker att det är onödigt att folk lär sig fel så jag hoppas att de ändrar den där texten.

Idag har jag varit på instruktörsutbildningen och lärt mig massa nya saker så nu ska Miqro och jag träna på fotposition. Han ska banne mig lära sig var han ska vara vid fot! Han var lite förvirrad idag kan man säga och glömde bort att tänka men så kan det bli ibland... Nu är båda hundarna trötta. Imorgon är en ny dag. Då ska inga hundar med egentligen men vi får se hur jag gör... Är lite sugen på att ta med mig Mille ändå bara för att han och jag ska få lite egentid. Miqro ska få vara hos sin barnfamilj. De har sagt att de kan ta Mille också men jag ska fundera på det till imorgon...

För övrigt har jag mest jobbat veckan som varit. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och så köpt ny mobil och skaffat mobilt bredband. Undrar om det var klokt eller dumt? Det vet jag inte men det lär ju visa sig... försäljaren sa att jag skulle bli nöjd så jag får väl tro och hoppas på det. Jag har precis nu fått igång min nya mobil så nu ska jag leka lite med den tänkte jag.

Mille har fått lite nya kläder, både en T-shirt och ett regntäcke. Dessutom kommer jag under nästa vecka få hem en luvtröja och ytterligare en T-shirt på posten så nu ska han väl slippa frysa i höst och vinter. Just det, jag har ju beställt en stickad tröja också, eller om det kanske blir två om jag inte kan välja färg ;)

Nu ska jag fortsätta att titta på Sommarkrysset och se om jag kan få se fler skymtar av mina två jobbarkompisar som har väldigt bra sittplatser ;) Sen ska jag leka lite med min nya mobil och kanske läsa på lite inför morgondagens prov... I'll be back!

2012-09-01

Ruinerade halva apoteket...

Idag har jag varit hos doktorn igen. Vi hann prata om många saker måste jag säga. Jag tycker om den här doktorn. Jag har träffat honom flera gånger förut. Bland annat var det han som skickade mig till akuten när jag hade min ansiktsförlamning så vi började med att prata om den. Vi var överens om att det var bra att den gått tillbaka så pass mycket som den har och han skrev ut nya ögondroppar åt mig eftersom jag fortfarande behöver använda dem minst två gånger om dagen. 

Sen pratade vi om det jag kom dit för, min huvudvärk. Han trodde att det var spänningshuvudvärk och tyckte att jag skulle ta ipren och slappna av, typ. Dock tog han också borreliaprov eftersom jag sa att jag haft två fästingar i sommar. Vi får väl se om det visar nåt... Jag bad också läkaren skriva ut nasonex åt mig eftersom jag blivit förkyld igen och nasonex är det som hjälper bäst mot min igentäppta näsa och hjälper till så jag slipper öroninflammation och bihåleproblem, åtminstone för det mesta.

Jag passade också på att fråga om min tånagel. Nu har jag undrat länge om det är nagelsvamp på den tånageln och äntligen fick jag tummen ur att fråga. Jag ska lämna ett tånagelprov och sen får vi se vad det visar. Skönt att äntligen fått tummen ur på den punkten också :)

När jag varit klart hos doktorn, vilket tog sin lilla tid, gick jag direkt till apoteket. Där handlade jag, förutom nasonex, ipren och viscotears även flourette-tuggummi, en hudkräm som förhoppningsvis hjälper mig när jag får skavsår på insidan av låren och i ljumskarna och hårsnoddar. Eftersom jag handlade så mycket fick jag en duschkräm på köpet så det var ju nice :)

Tillbaka till jobbet, direkt från jobbet till föreläsning och sen har jag nästan nyss kommit hem. Nu är det dags att sova igen för imorgon ska jag upp tidigt, som vanligt. Det är mycket jobb den här veckan, ovanligt mycket men jag får väl igen det hoppas jag. I'll be back!

2012-08-28

Cirkus UHAC

Idag har jag varit med på min allra första uppvisning med cirkus UHAC. Det var så roligt!! Tyvärr hade jag en slöing till hund men han gjorde väl ungefär det han skulle. Först gick vi kadriljen. Jag tyckte att Miqro BARA nosade i backen hela tiden och kände att jag inte hade nån kontakt överhuvudtaget men efter att ha sett filmen på kadriljen såg det ju riktigt bra ut så det var ju bra. Jag är väl van att ha superkontakt hela tiden och allt annat än det är dåligt liksom... Höga krav på en hund som är bra på kontakt. 

Jag blev så störd över att Miqro inte gjorde som jag hade planerat i mitt huvud att jag kom av mig på ett ställe i kadriljen. Dock räddade jag/vi det rätt snyggt så det syns nästan inte att det blev fel. Kan du hitta felet? ;)

Efter kadriljen var det dags för "runddansen". Det går ut på att alla som vill får gå in i ringen en kort stund och göra några tricks eller nåt skoj och sen gå ut igen. Hela tiden kommer en ny hund in från vänster och den som är klar går ut till höger. Miqro fick sitta fint och sen hoppa upp på mina smalben när jag la mig på rygg. Det fick räcka för den här gången tyckte jag. (Miqro och jag är med 2.30 in i filmen men du får så klart gärna titta på resten också ;) )

Nästa del som Miqro skulle vara med på var mänsklig slalom. 6 personer stod med sina ben som slalompinnar och Miqro skulle springa slalom mellan deras ben. Det gick inget vidare. Han fuskade som bara den. Först hade han svårt att börja och sen hoppade han över typ varannan port eller nåt... SUCK!! Lite pinsamt blev det för han brukar både vara mycket piggare och fixa det mycket bättre... (i början på följande film)

Sen, sen blev det äntligen en grej som Miqro var taggad inför för dagen!! Pyramiden. Den funkade klockrent och han trädde ring på ring på ring hur smidigt och bra som helst! Skönt! (2 minuter in i filmen)

Efter några nummer av andra hundar gjorde vi en inkallning. 6 hundar blev placerade på rad, mattarna gick iväg och två hundar i taget blev inkallade. Miqro fick sitta längst och han rörde inte en fena förrän jag kallade in honom. Då kom han snabbt och direkt till mig - DUKTIG kille!!!

Som avslutning hade vi några tävlingar. Miqro och jag var med i slalomtävling och korvrace. Slalomtävlingen fungerade bra. Han gick fint slalom mellan mina ben från ena långsidan till den andra. Vid korvracet låg det 3 tallrikar med korv på. Vi ska gå med hunden närmast tallrikarna och hunden ska INTE äta korven. Vi får inte säga nej, inte dra i kopplet och inte röra hunden. När det var våran tur hade Vera redan ätit upp två av tre korvar... När vi kom till tallriken längst bort kom Datcha farande och åt upp den korven också. Miqro var fullt fokuserad på mig så jag tror inte han hade en aning om att det fanns korv fullt tillgängligt för honom...

Underbart roligt med uppvisning även om jag kände att jag hade en lite slö hund! Jag vill GÄRNA vara med fler gånger! TACK, TACK, TACK för att jag får vara med i Cirkus UHAC!!!

Efter uppträdandena var det "hundklappning" för de som ville. Då bytte jag hund eftersom jag litar mer på Mille än på Miqro, framförallt när Miqro är trött. Mille satt där och lät sig klappas av massor av barn samtidigt. Jag tror han tyckte att det var helt okej, även om jag inte kan påstå att han direkt såg ut att njuta så led han inte. Han tyckte att det var helt okej helt enkelt, lillskrutten ♥♥♥

Efter lite väntan skulle Miqro och jag vara med på agilityuppvisning också. Vi körde på två parallella banor och tävlade mot varandra. Miqro var, som sagt, trött så det gick inte så bra men han gjorde det han skulle och det var kul! När uppvisningen var slut blev jag tvungen att testa med Mille. Jag tog mod till mig och kopplade loss honom och körde lite. Han stannade med mig och hoppade hinder, och sprang genom tunnlar. Jag var ÖVERLYCKLIG!!! Han hade lika gärna kunnat springa för att leka med andra hundar. Det kanske kan bli agilityhund av honom också till slut. SÅ KUL!!! I'll be back!

2012-08-25

Goda planeringsdagar i Högbo

Jag har varit med om väldigt, väldigt roliga och trevliga och goda planeringsdagar torsdag och fredag :) Jag var ju sjuk tisdag och onsdag och var lite fundersam över om jag skulle orka följa med på planeringsdagarna i Högbo bruk. Jag bestämde mig för att följa med och tänkte att jag ju kunde lägga mig och vila om jag inte orkade. Jag åkte till mamma och pappa i onsdags kväll för pappa skulle ta hand om mina hundar medan jag var borta. På torsdag morgon skjutsade pappa mig till Tierpsrondellen där en buss plockade upp mig. Alla kollegor var nyfikna när jag klev på, bodde jag där?!?! Så jag fick förklara flera gånger varför jag hoppade på bussen i Tierp ;P

När vi kom fram till Högbo fick vi en smörgås och kaffe eller te. Jag fick då veta att kaninen som omhändertogs utanför jobbet i onsdags hade fått både hem och namn. Den skulle heta Nisse-Wille (eller det var åtminstone förslag på det). Det tyckte jag var extra roligt eftersom pappas hundar heter just Nisse och Wille :)

Jag har inte tagit ett enda kort under de här dagarna. Det var ju klantigt för bloggen blir lite jobbig att läsa utan bilder men så får det bli nu. Efter fikat pratade ledningsteamet och sen fick vi diskutera lite olika saker i grupper. Sen var det dags för lunchbuffé med både kalla och varma rätter. Jag åt mest kalla rätter för de varma var ingen höjdare faktiskt. 

Efter lunchen samlades vi utanför och Äventyrarna tog hand om oss. Vi blev indelade i 12 olika lag. Jag blev lagledare bara för att jag skrattade så mycket... Mitt lag var ett riktigt bra lag! Vi samarbetade fantastiskt bra och hade riktigt roligt! Det var 10 olika grenar. Först gjorde vi 6 grenar och sen samlades alla för att fika med bulle och kaffe eller te. Efter det gjorde vi resterande 4 grenar. De olika grenarna var ungefär som följer:

1) 3 olika kluringar; tangram, kulpyramid och flotten. Vi löste tangramet och kulpyramiden. Kulpyramiden hade kulor som satt ihop 2*4 och några*3. Flotten gick ut på att man skulle få 8 träbitar att passa ihop med olika hål och pluggar på olika ställen. Den fixade vi inte.

2) Sparkcykel med snett nav. Man skulle stå på cykeln och gunga med knäna för att den skulle rulla framåt. Supersvårt!!

3) Mörkerlabyrint. Alla i laget skulle ta sig igenom en labyrint där det var kolsvart. Två lag gick in i var sin ingång och så skulle man ut i den det andra laget gick in i... Vi kom ut i samma vi kom in i...

4) Balansera en bandyboll på en lång planka med pluggar på. När bollen kom i hinken fick man 5 poäng, ramlade den strax innan, på träet, fick man 1 poäng och ramlade den av innan fick man ingen poäng alls.

5) "Klossar på pinnar". Ett antal klossar i olika storlek satt på en av tre pinnar. De andra pinnarna var tomma. Man skulle nu flytta dessa klossar till en annan pinne MEN man fick bara ha en kloss i taget i luften och bara sätta en mindre kloss på en större. En av tjejerna i mitt lag gjorde det här som en dans :)

6) Klättra i rör och på nät. Jag ville så gärna. Det såg så kul ut. Jag testade och kröp igenom de första 3 rören. Sen skulle jag ut på nätet och sen in i nästa rör. Där tog det stopp. Jag hade vågat gå ut på nätet men INTE in i röret därifrån... Jag vände. Jag vågade inte :( TUR att jag hade lagkamrater som var taggade och tog sig förbi mig och genom hela banan!

7) Samarbetsövning. Varje person i laget fick en var sin tråd med en träkula längst ut som satt fast i en cirkel med en pendel under (alla trådar satt fast i samma cirkel). Man skulle med hjälp av pendeln lyfta upp klossar och stapla dem på varandra. Vi skulle alltså hålla i träkulan och styra pendeln tillsammans. Oj vad svårt att förklara. Vi lyckades i alla fall stapla 14 klossar innan det rasade. Inomhusrekordet var 17 så vi var inte så långt ifrån :D

8) Vi skulle välja var sitt plaströr (grått som man inte såg igenom). Sen skulle vi ställa oss bredvid varandra och sätta ihop rören. En golfboll skulle rulla genom rören MEN när rören tog slut var vi inte i mål så den som stod först måste ta med sitt rör och ställa sig sist innan golfbollen slog i backen. Slog den i backen fick man börja om. Det var inte helt lätt men vi klarade det till slut i alla fall.

9) Bygga pussel. Den här gången var det 4 stora träbitar som skulle bilda ett T. Jag hade gjort det förut men det var så länge sen så jag kom inte ihåg. Till slut kom jag i alla fall på lösningen och vi löste problemet innan tiden var slut.

10) Spika. Man fick slå ett slag innan man skulle lämna över hammaren till nästa person i laget. Så höll vi på till spiken var nere. Vi var snabba på det :)

Efter tiokampen fick vi lite fritid. Då gick vi till vår stuga och vilade och pratade skit innan det var dags för middag. Vi skulle äta 19.30 men klockan var närmare 20.30 innan vi ens fick in förrätten. Förrätten var inte ens speciellt märkvärdig :( Varmrätten var dock mycket god! Kalvfilé och lasagne (istället för potatis). Och sen, sen var det äntligen dags för efterrättsbuffén. OJ OJ OJ vad mycket efterrätter!! Jag har aldrig sett så mycket efterrätter nånsin. Man var ju tvungen att smaka på det mesta också. Till och med min efterrättsmage var full efter den buffén kan jag säga! Vi satt länge och åt och pratade och skrattade och skojade. Vi hade SUPERTREVLIGT!!! 

Jag snor Marias bild på mig och mina närmaste kollegor och hoppas att det är okej...

När vi kom tillbaka till stugan låg vi och pratade till småtimmarna. På morgonen var det dags för den magnifika frukostbuffén. Massor av god frukost att välja på så mätta och belåtna satte vi oss för att lyssna på förmiddagens föreläsning. Efter 1,5 timme var det dags för fika. Jag var inte speciellt sugen men när jag såg kakan var jag ju tvungen att smaka och tur var väl det för den var ruggigt god! När föreläsningen var slut var det lunchdags men ännu en lunchbuffé. Den var godare än dagen innan och framförallt sparrissoppan var en höjdare!

Tillbaka in i "jobbsalen" för lite diskussioner om föreläsningen innan vi fick lite fritid att vandra runt i området. Vad skulle vi göra innan vi åkte hem tror du? Just det fika. Jag var skeptisk men tänkte att jag i alla fall skulle kolla vad det var för fika innan jag avstod. När jag såg fikabuffén kunde jag ju inte avstå. Det var massor av goda saker! Bäst jag stod där och funderade på vad jag skulle välja kom en vänlig kollega och tipsade mig om en paj som jag inte hade tänkt ta av. Smaka den sa hon så då var jag ju tvungen och OJ vad den var god!! Äpple och jordgubbspaj med god sås till - MUMS!! Till och med en god chokladboll blev lämnad till förmån för pajen. Jag var fortfarande mätt på choklad sen dagen innan och jag brukar inte bli mätt på choklad i första taget...

Hej och hå, MYCKET mätt och MYCKET nöjd med härliga och trevliga dagar klev vi på bussen och åkte hemåt. STORT TACK till alla härliga underbara människor för bra dagar i Högbo! Önskar vi får uppleva det igen! 

I'll be back!

2012-08-25

Jag vill för mycket

Ja så är det. Jag vill för mycket. Jag orkar och hinner inte med allt jag vill utan jag måste prioritera och det är jättejobbigt! Jag tror att det är på grund av att jag vill för mycket som jag är så trött och har huvudvärk nu. Min kropp säger STOPP. Den här gången tänker jag lyssna på min kropp för jag vill INTE råka ut för nåt liknande ansiktsförlamning igen! Idag har jag varit hemma från jobbet. Jag bestämde till slut att jag blir hemma imorgon också trots att det kanske blir jobbigt för de som är på jobbet... Jag får ta igen det en annan gång, när jag mår bättre. DÅ kan jag göra ett bra jobb, det kan jag inte nu. SEN ska jag hålla mig frisk och må bra tänkte jag :)

Annars börjar det lugna ner sig nu. I helgen har jag uppvisning med cirkusgruppen på lördag och agilitytävling på söndag men sen är det lite lugnare igen, hoppas jag... Jag får se till att vila ordentligt nu idag och imorgon så att jag orkar ta nya tag sen. Jag har inte tid att vara sjuk... Eller just det, det är som det är :)

Jag har bara varit hemma en dag men är redan less på det. Jag har sovit massor och hoppas att det hjälper. Huvudvärken är kvar men jag tänkte att den skulle vara borta imorgon. Sånt kan man väl bestämma? Kolla här, alla mina djur på en och samma bild. Det tror jag inte att jag lyckats med förut. Curre brukar inte vara där de andra är men nu kom han och kollade läget lite när vi andra satt i soffan och slöade. Inte världens bästa bild men alla är iaf med och alla lika trötta, utom Curre då ;)

Ibland tänker jag tanken om hur det skulle vara att ha tre hundar. Sen tänker jag att jag nog inte har tid till tre hundar. Sen tänker jag att det skulle vara mysigt med en hund till. Sen tänker jag att jag har fullt upp med mina två. Sen tänker jag att det skulle vara roligt att testa att ha tre hundar. Sen tänker jag att det inte är nån idé. Två är fullt tillräckligt. Sen tänker jag att fram och tillbaka. Nu tittar Miqro surt på mig. Han vill inte att vi ska ha fler hundar säger han. Okej då, det får vänta men förmodligen är det bara en tidsfråga innan jag inte kan stå emot mina tankar längre... Tänk om man kunde få testa och lämna tillbaka om det inte funkar. Det vore idealet. Men det får vänta säger Miqro, han vill inte ha mer konkurrens och eftersom Miqro är mitt största hjärta går han i första hand. Än så länge inga fler hundar men man ska aldrig säga aldrig........

Vad vill jag mer? Jo, jag vill ta upp det här med dans igen, fast jag vet inte vilken form. Jag saknar både folkdans, linedance och bugg... Jag vill få mer tid att träffa mina vänner. Jag vill köpa mer pärlor och göra fler smycken (tiden finns inte riktigt för det heller just nu). Jag vill prova på fler hundsporter med båda hundarna. Jag vill träffa mina föräldrar oftare. Jag vill så mycket...

Nu ska jag nog undersöka mina pärlor lite och se om det kan bli nåt av dem. Man vet aldrig. Det vore också trevligt om man kunde få sälja lite smycken... Om lite drygt två veckor ska jag ha mitt första smyckesparty. DET ser jag fram emot! Hoppas att det blir bra för då kanske jag vågar ha fler såna sen :) Funderar på att ha nån sorts träff eller öppet hus hemma hos mig också. Vi får se när det blir av :) I'll be back!

2012-08-21