VISA LITE RESPEKT OCH FÖRSÖK ATT FÖRSTÅ
Att vara deprimerad innebär inte att du är ledsen hela tiden. Nej, du kan vara lika glad som vem som helst. Att vara psykiskt sjuk innebär inte att du är svag. I själva verket har du varit stark alldeles för länge. Att vara utmattad innebär inte att du inte kan ha kul. Att ha ångest innebär inte att du är ett nervvrak. Det kommer däremot stunder som gör dig nedstämd och ger dig ångest. Ibland vet du inte ens varför.
Inget av detta syns utanpå.
Det är inte på låtsas bara för att det inte syns. Att skämta om att man nog borde sjukskriva sig för att man haft en lite körig vecka, är inte speciellt kul om det finns en person på arbetsplatsen som faktiskt blivit sjuk av stress. Även om folk inte säger det rakt ut kan du ibland känna att de inte tror dig när du berättar om det. Folk förstår inte hur en glad, social och sprudlande människa som du kan må så dåligt.
Det syns inte. Men det känns. Både på insidan och utsidan. Skämtsamma kommentarer får dig att skämmas över att du fått en sjukdom som inte är värd att ta på allvar. Uteblivna frågor eller svar får dig att tro att du kanske hittat på alltihop. Men det känns ju som att du ska dö.
Föreställ dig att du är en fullt fungerande person med en bra tillvaro. Du jobbar, tränar, äter och umgås. Men så en dag börjar du glömma saker och du får en känsla av att kunna sova i en vecka om du bara fick chansen. Sedan kommer yrseln, känselbortfallen och magsmärtorna. Ett avgrundsdjupt hål öppnar sig och slukar dig hel. Mat smakar inte gott längre, och minsta lilla ansträngning slår ut dig totalt. Alla ljud är för höga, allt ljus är för skarpt, och om det inte lät så konstigt skulle du beskriva det som att ljudet och ljuset gör fysiskt ont.
Efter ett tag måste du sluta umgås för du orkar inte vara social. Du slutar träna, för du har ingen kraft kvar, men kör på med lite av varje ändå. Till slut kan du inte gå till jobbet för du bara gråter, kan inte koncentrera dig, och trots att du vilat hela helgen verkar du om möjligt ännu tröttare när måndagen kommer. Ska du dö nu?
De nya konstiga symptomen verkar aldrig ta slut. Det mörker du har inom dig förintar allt som är gott. Det är slut nu.
Men så en dag vänder det.
Du börjar bli frisk. Äntligen börjar du känna ljus och liv inom dig igen. Du har lärt dig massor. Om dig själv. Om andra människor. Men det har ingen annan. Du är samma person, med ett uppdaterat inre som ingen kan se.
Du förklarar hur du mått, vad som hänt och varför. Du talar om att du har utmattningsdepression. Ändå ifrågasätts du, ändå dundrar folk fram utan hänsyn, ändå skämtas det om stress, ändå får du bita dig i tungan och välja dina krig. När någon föraktfullt pratar om svaga nerver, knyter du handen i fickan och tänker; om ni bara visste.
Det är en sjukdom som inte syns, som det kan ta lång tid att återhämta sig från. Detta leder ofta till att folk också glömmer att man är sjuk. Speciellt när man verkar vara sitt vanliga jag på jobbet eller i andra sociala sammanhang.
Vad ingen vet är att du spelar dig själv ibland, och håller skenet uppe. Men vissa dagar fungerar inte det. Vissa dagar orkar du inte dölja och släta över, ändå går du upp ur sängen och möter dagen.
Dela om du eller någon du känner har varit eller är psykiskt sjuk ♥
- Jag berättar gärna bara du frågar. Jag förklarar, men är du villig att försöka förstå?
/Erika Bergkvist, Karlstad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar