Rädd

Precis nu blev jag rädd! Hur är det fatt egentligen? Jag gör saker som jag inte är stolt över och är rädd att det kan resultera i att jag förlorar människor som är viktiga för mig. I perioder under min sjukdom har jag varit väldigt självupptagen, på gott och ont. Jag har förlorat hon som var min bästa vän. Jag har tappat (eller minskat mycket) kontakten med flera vänner. Jag har fått kontakt med nya vänner och nu blev jag precis rädd att jag gör dumma saker som kan göra att jag förlorar dem också. Rätt som det är kanske jag står ensam, det vill jag inte. 

Vad är det då som händer? Jo, jag vill så förbaskat mycket och önskar att jag hade tid att träffa alla hela tiden. Jag planerar saker och lovar saker för att jag vill. Sen kommer dåliga dagar, ibland helt utan förvarning och ibland för att något oförutsett händer. Många av mina vänner förstår det här men när jag ställer in gång på gång på gång så är jag rädd att de tror att jag egentligen inte vill. 

Jag har flera vänner som är så otroligt förstående men jag är rädd för att såra dem. Jag skulle själv känna mig sårad om någon ställde in saker hela tiden, eller glömde bort att de lovat saker. Jag vet hur det är eftersom jag blivit utsatt för det också. Det är inte med mening men det förstår man inte när man är i andra änden...

En av mina mest karaktäristiska egenskaper är att jag är väldigt planerande och att jag tänker igenom saker noggrant. Spontanitet är en av mina svagaste sidor, även om jag så klart även kan uppskatta det ibland. När jag då gör saker som sätter käppar i hjulen för mina planer blir jag ledsen, stressad och fundersam. Varför gör jag så? Det är ju inte meningen! Jag känner inte igen mig själv och mina egenskaper. Jag tycker inte om hur jag är och vad jag gör mot mina vänner, ändå händer det om och om igen. Det är inte bara en vän som fått känna av det här. Det är flera. En verkar ha tröttnat, en är jag rädd håller på att tröttna, flera har jag knappt kontakt med längre och några andra har jag väl inte sårat tillräckligt ännu... Jag är rädd! Rädd att förlora människor som står mig nära. Rädd att förlora bra vänner. Rädd att såra andra människor, både vänner och bekanta. Jag vill inget illa, det bara händer...

Kanske borde jag dra ner lite på tempot igen men jag vill inte. Jag som precis börjar ta mig upp... Det känns som att det går tillbaka. Jag vill bara krypa ner under täcket och gråta. Känner mig dålig. Är rädd att bli ensam, helt ensam för vem orkar vara med mig i längden? Jag har en oerhört förstående sambo men hur länge orkar han? Många tankar snurrar... Många onda tankar snurrar... Vad ska jag göra? Jag vill inte såra mina vänner och andra. Jag blir bara ledsen.