fredag 10 maj 2019

Två månader och knappt nån bättring...

Idag är det exakt två månader sen jag var in till akuten med min ansiktsförlamning för första gången och på söndag har det gått 9 veckor. 9 veckor med i princip total förlamning. Flera veckor med massor av värk. Några veckor med lite värk. 9 veckor av trötthet där jag behövt vila mycket mer än vanligt. 9 veckor av noggrann planering för att orka med det jag behöver och lite av det jag vill. 9 veckor av tankar och funderingar över varför? Varför händer det här mig och kan det inte bara bli bra? Varför kan jag inte bara få leva mitt liv? Räcker det inte med att jag redan behöver planera och tänka sen innan? Vill jag ens leva? Varför ska jag? Ja, det är klart att jag vill leva men emellanåt funderar jag... Varför kan det inte bara få vara enkelt? 

Igår ringde min kontakt från Arbetsförmedlingen också... Så nu börjar de trycka på igen... Jag vet inte vad som blir av det men jag hoppas att det inte blir värre än att jag klarar av det. Jag orkar inte med mer ovisshet. Jag orkar inte ta några beslut. Jag orkar inte bli ifrågasatt. Det räcker att jag ifrågasätter mig själv... Huvudet håller på att sprängas emellanåt. Jag sover och är trött jämt. Jag försöker hålla ihop. Försöker vila men jag måste ju kunna leva på något sätt också. Jag orkar inte tänka hela tiden. 

Ansiktsförlamningen var det ja... Det värsta just nu är ögat som inte går att stänga helt. Ibland svider det i ögat och jag blir lite röd. Jag har alltid salva i ögat på natten men när det svider som mest sover jag också med simglasögon som jag fått låna av mamma. Det funkar lika bra som fuktkammare men jag slipper tejpa 👍

Lägger också in en film från idag där man kan se att jag kan röra lite på pannan ✌ Det är inte mycket men det är i alla fall något. Resten av ansiktet är i princip dött fortfarande... Hjälp mig nu att hålla tummarna för att jag snart är helt återställd! 

För övrigt har jag jobbat sen en månad tillbaka. Jag har inte jobbat lika mycket som jag brukar men jag har hållit mina kurser och jag har haft en del privatlektioner. Det ger mig otroligt mycket att vara intruktör så jag är jätteglad över att kunna jobba! Dock önskar jag att jag kunde jobba mer och att jag inte blev så trött efteråt... Snälla, säg att jag får må bättre snart. Jag orkar inte bära mer nu...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar