Antingen är jag lyckligt lottad eller så är jag helt enkelt oemotståndligt trevlig :) Jag var på Arbetsförmedlingen igår och mina handläggare är verkligen förstående och hjälpsamma, jag blir alldeles rörd. De är verkligen noga med att jag inte ska känna mig stressad och pressad. Jag får vara med och bestämma mycket själv men de sätter press på mig åt det håll som jag antar att de flesta arbetsförmedlare inte gör... Ta det lugnt, lyssna på din kropp och stressa inte! "Man borde sätta koppel på dig" sa den ena handläggaren innan jag gick... Ja, det ligger nog lite i det. Jag vill för mycket och har gärna lite bråttom och tror att jag mår bättre än jag gör...
Nu har jag en klar och tydlig bild på vad som händer framöver. Jag fortsätter att arbetsträna, åtminstone fram till april. I slutet av februari träffar jag en läkare och får förhoppningsvis förlängd sjukskrivning. Efter det kontaktar jag Arbetsförmedlingen igen för att se hur läget ligger. I april tar vi nästa utvärdering och ser hur jag mår och hur jag ligger till då. Är jag redo för nån form av anställning eller bör jag fortsätta arbetsträna ett tag till? Det finns olika former av anställning så jag hoppas att vi, när jag är redo för det, hittar en bra form som fungerar både för mig och arbetsgivaren. Det känns bra. Jag kan återhämta mig i min egen takt utan att känna mig stressad över myndigheter.
En annan åtgärd jag har gjort är att jag gått ner i tid igen. Jag har tillsammans med mina arbetsgivare bestämt att jag backar och går tillbaka till att jobba tre dagar i veckan och börjar på 4 timmar per dag. Min förhoppning är att sedan relativt snabbt komma upp i den tid jag var innan men ja, jag ska inte ha för bråttom! Det känns bra och det känns som att arbetsgivarna verkligen förstår och hänger med på vad som är bäst för mig. Det gör mig lugn så att jag kan återhämta mig i min egen takt. I kombination med det här ska jag tänka mig för på jobbet så att jag inte hastar iväg, blir för ivrig och tar på mig för mycket ansvar, bara för att det är kul...
Häromdagen fick jag ett samtal från en kurator som verkade himla bra! Hon jobbade tydligen också på ett stresscenter och hade bra koll på det här med utmattningssyndrom. Hon rådde mig till att lyssna på kroppen och vila när kroppen säger vila. Hon sa också att jag inte skulle leta orsaker till bakslaget. Ibland kommer bakslag utan att det finns nån anledning och om jag börjar leta anledningar kan det bara bli värre. Självklart ska jag vidta åtgärder för att minska stress men det har jag ju gjort nu och hoppas att det räcker. Kuratorn satte upp mig på hög prioritet så att hon hör av sig om hon får en återbudstid. Dessutom fick jag två tider till så jag hoppas att hon kan hjälpa mig att sortera mina tankar lite och hjälpa mig att gå vidare uppåt.
Jag känner hopp om livet, även om det känns helt värdelöst och skit att hamna i en supersvacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar