Fortsatt förlamning, AF och förlorade vänner

I måndags var det 3 månader sen jag fick min ansiktsförlamning. De säger att upp till 3 månader finns relativt stora chanser att bli helt återställd. Efter 3 månader minskar chanserna för varje dag. Jag har självklart fortfarande förhoppningar om att bli bättre men får nog räkna med att åtminstone få några bestående men... 

I veckan ringde jag för att få en tid hos sjukgymnast. Det fick jag - DEN 5:E SEPTEMBER!?!?! Visst, jag förstår att det är sommar och semestrar och att det är köer till sjukgymnast.... men 3 månader till!?! Helt galet! Jag får väl försöka massera lite och greja i ansiktet så länge och hoppas att det kan få igång lite rörelser... Jag är ju lite öm på vissa ställen i ansiktet. Ibland händer det saker, framförallt med överläppen men jag har även fått små "dragningar" i ögonbrynet och hakan. Det inger både hopp och rädsla. Hopp om att det kan finnas chans till rörelse och rädsla för att det ska bli felkopplingar permanent... Här är en bild på mig med min uppdragna överläpp ✌

Förutom ansiktsförlamningen har ett par andra saker tyngt mig de senaste veckorna. Dels har Arbetsförmedlingen satt in mig på ett program med start den här veckan. För ett par veckor sen fick jag ett meddelande om att det skulle börja den här veckan. I fredags (!?) fick jag veta att första mötet skulle vara i onsdags... Innan jag fick veta när mötet skulle äga rum växte paniken. Innan mötet växte paniken ännu mer. Vad skulle de kräva av mig? Hur mycket skulle jag behöva vara på plats? Hur länge skulle det hålla på? Hur slut skulle jag bli? Skulle jag springa in i väggen igen? Skulle jag kunna jobba vidare på Stockholms Hundsportcentrum eller skulle jag tvingas sluta där? Många funderingar, tankar och frågor som blev jobbiga!

På själva mötet bröt jag ihop. Hon från Arbetsförmedlingen och hon från företaget som ska ha hand om själva programmet tittade på varandra och undrade vad de skulle göra. Så småningom kunde vi i alla fall besluta att jag påbörjar programmet och skulle det inte fungera går det alltid att avbryta. Första delen av programmet innebär att jag träffar de som har hand om det 1-2 gånger i veckan och pratar om mig och min situation, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av att jobba med osv. I del två finns två alternativ. Antingen blir det gruppaktiviteter eller så kan jag fortsätta individuellt. Det beror på hur det går i första delen och hur jag känner när vi kommer dit. Sen finns det en tredje del också som bland annat innebär arbetsprövning. Vad som händer där tar vi då. Första delen är 2-8 veckor. Del 2 upp till 24 veckor och del 3 också upp till 24 veckor så processen är lång. Det känns ganska bra nu så jag hoppas att det här ska hjälpa mig.

Ytterligare en sak som gjort mig orolig, stressad och tagit upp mycket plats i mina tankar är alla vänner som under senaste året/åren blivit ledsna, besvikna, irriterade eller sura på mig. Jag tycker inte om när människor är arga eller besvikna på mig. Jag vill alltid göra rätt och alltid vara omtyckt. Det är ju tyvärr en del i att mitt mående är som det är idag. En del i min rehabilitering är att försöka prioritera. Det är supersvårt! I mina tafatta försök att göra "rätt" blir jag ibland klumpig och gör illa folk ännu mer än jag hade gjort om jag bara varit rak. Jag jobbar på det och är tacksam över alla som har förståelse och tycker om mig för den jag är. Tacksam över alla som stöttar mig, finns där för mig även när jag är otrevlig eller klumpig. Ingen är perfekt. Alla gör misstag. Jag måste bara försöka acceptera att även jag gör det. Jag är ledsen för de vänner jag förlorat de senaste åren. Men, det är väl bara att inse att hade de varit riktiga vänner hade de funnits kvar... Det gör ont...

Den här killen är en av dom jag är allra allra mest lyckligt lottad över att ha vid min sida! Han finns alltid där och försöker ta hand om sin matte. Alltid nära, oavsett om jag vill det eller inte ♥