Under förra veckan hade jag fruktansvärd huvudvärk. Jag tog det väldigt lugnt, sov och vilade massor. I slutet på den veckan tilltog huvudvärken och hela huvudet sprängde. Jag kände igen huvudvärken från ansiktsförlamningen jag hade 2012 och blev orolig. Fortsatte vila och sova. Natten till fredagen fick jag ont bakom örat och ner mot halsen, precis samma typ av ont jag fick innan ansiktsförlamningen bröt ut förra gången och min oro steg. Jag åkte till Närakuten för att kolla hur det såg ut i örat. Det såg fint ut - hem och vila vidare.
På söndagseftermiddagen när jag skulle äta min frukost märkte jag att det inte fungerade som det brukade. Skeden kändes inte som vanligt i munnen. Jag gick och tittade mig i spegeln och tyckte att jag inte kunde röra munnen helt som vanligt. Det var inga stora skillnader men jag kände ju att det inte var som vanligt. När jag insåg att jag inte kunde knipa med det högra ögat bestämde jag mig för att åka in till akuten.
På akuten tog de väl hand om mig. Jag fick göra lite "stroke-tester" men eftersom jag själv var relativt säker på vad som var fel var det aldrig någon panik. De ringde till neurologen men bestämde att öron-näsa-hals skulle ta hand om mig i första hand. På öron-näsa-hals fick jag så småningom träffa en jättebra läkare som gjorde lite tester med mig. Hon tyckte inte att det var så alarmerande men litade på att jag visste vad jag pratade om så hon skrev ut kortison för att påbörja behandling. Man vet inte om kortison hjälper men det är ju dumt att låta bli utifallatt det underlättar läkningen. Läkaren visste inte hur själva förlamningen skulle utveckla sig eftersom hon aldrig satt in behandling i så tidigt stadium tidigare. Jag blev hemskickad och hade ingen aning om hur det hela skulle utvecklas de närmaste dagarna. Dock fick jag telefonnummer att ringa om jag skulle få problem eller bekymmer eller bli orolig. Här är en film från natten mellan söndag och måndag (10-11 mars):
Under måndagen blev förlamningen lite sämre men för övrigt tyckte jag att jag mådde riktigt bra. Jag jobbade och höll mina kurser. Det gick bra men självklart tog det på mig. Natten mellan måndag och tisdag såg det ut så här:
På tisdagen kom mamma och pappa och hälsade på. De ville så klart se hur jag såg ut. Förlamningen hade blivit ytterligare lite sämre och jag kunde inte helt stänga höger öga. Jag bestämde mig då för att ta ut ögondropparna jag fått recept på. Det lilla röda jag hade i ögat försvann och sedan dess har jag droppat regelbundet och verkar klara ögat, åtminstone så här långt. Jag upplevde inte att det var så stor skillnad i förlamningen mellan måndag-onsdag men så här i efterhand märker jag att det faktiskt har blivit ännu sämre. Det har även spridit sig helt till pannan nu tex (se film längst ner i inlägget). På onsdagen jobbade jag och tyckte att det kändes bra och gick bra. Visst, det är lite jobbigt att prata men för övrigt fungerar jag ungefär som vanligt. Torsdag och fredag blev lugna dagar med mycket vila.
Igår, lördag, kom Anders och hälsade på. Han hade med sig skyddsglasögon till mig. De är perfekta att ha när jag går ute så det slipper blåsa in i ögat. Innan har jag använt solglasögon men det blir så mörkt när det är tråkigt väder och när det är mörkt ute. Vi hade en mycket bra och mysig dag. Jag kunde slappna av och ha det bra.
Idag när jag vaknade mådde jag verkligen inte bra. Under natten kom värken från örat mot halsen tillbaka och det har satt sig i hela huvudet under hela dagen. Jag har sovit och vilat massor men det släpper inte. Jag har världens bästa arbetsgivare och världens sämsta samvete. Jag skulle jobba idag och min tanke var hela tiden att jag skulle jobba. Jag pratade med arbetsgivaren och han vet hur jag fungerar och att jag har svårt för att säga ifrån så han pressade på lite. Jag var envis och sa att jag skulle jobba. Några minuter efter vårt samtal ringde jag upp honom igen och ändrade mitt beslut. Det är det jobbigaste jag gjort på mycket mycket länge. Det var SÅ jobbigt och jag kände mig SÅ dum som sa ifrån. MEN jag känner mig ändå stolt över att jag tog emot den utsträckta handen och vågade säga stopp. Jag vet att det var rätt beslut för jag har verkligen mått jättedåligt hela dagen och kvällen. Men ändå... Det är SÅ JOBBIGT att ställa till det för andra!
Nu återstår att se hur det här utvecklar sig. Jag hoppas verkligen att huvudvärken och värken från örat mot nacken släpper under natten. Förlamningen vet jag kommer ta tid innan den blir bättre men om jag kan få slippa värken vore jag väldigt tacksam. Avslutar med en film från nyss:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar