Jag har mått bra länge nu och klarat vardagen på ett, för mig, bra sätt. Ibland har det blivit för mycket och då har jag tagit det lugnt några dagar och återhämtat mig fint. Visst har stressen gått upp ibland men det har bara varit tillfälligt och jag har kunnat hantera det. Jag har blivit ganska duktig på att prioritera när jag känner att jag behöver det, även om det vissa gånger är jättesvårt när det är så mycket roligt som jag vill göra. Ja, mycket handlar om hund....
Under veckan som gått har jag fått ett ganska ordentligt bakslag. Jag har klarat min vardag men inte alls lika smärtfritt som jag brukar och stressen har många gånger varit skyhög där jag har känt hjärtat slå och jag har haft ont i bröstet. Jag har sovit konstigt och haft en väldigt udda dygnsrytm. Tankarna springer iväg och jag har svårt att samla ihop dom, istället blir jag sittandes och stirrar som ett fån.
Jag är väldigt stolt över att jag ändå klarat av min arbetsträning så bra som jag gjort. Visst har jag varit lite mer förvirrad än vanligt, frågat om oftare och även varit sämre på att ta initiativ men jag har varit där alla mina timmar och klarat av det.
I torsdags tog jag med mig alla hundar och gick en nästan två timmar lång promenad. Hundarna sprang fritt och jag gick i min egen värld. Det var länge sen vi tog en sån promenad och jag behöver verkligen ta upp det igen för det var skönt att bara försöka rensa. Däremot räckte det inte med en promenad den här gången. Visst mådde jag bra för stunden men tröttheten, förvirringen och splittringen fanns där och finns fortfarande kvar.
Stressen sitter kvar i bröstet, den är väldigt påtaglig. Jag är trött, klev upp ur sängen kl 15 idag. Tankarna flyger och jag har ordentligt svårt att fokusera. Dessutom värker huvudet. Det är så mycket jag skulle vilja. Framförallt skulle jag vilja finnas som ett stöd för min sambo när han är lite nere men det klarar jag inte av och det gör mig ledsen. Stressen byggs på när jag känner mig otillräcklig även om jag försöker att inte tänka så.
Mitt i allt det här hände något i veckan som gjorde mig ännu mer orolig och nervös. Jag blev tvingad att ta ställning i en fråga som jag undvikit under en lång period. När det hela väl var klart kunde jag släppa det förvånansvärt snabbt faktiskt och det är jag oerhört tacksam för, men innan... Usch vilken oro! Det tog hårt på mig och jag tror att det är det jag känner av fortfarande fast jag släppt själva händelsen. Det är liksom så det är, saken i sig är uppklarad men känslan sitter kvar och den kan jag inte styra över.
Nu sitter jag här, mitt i natten, med värkande bröst och med ben som inte kan vara stilla. Jag är inte orolig för något nu men jag har ändå en stark oro i kroppen och kan liksom inte slappna av alls. Det är jobbigt. Jag vill bara må bra och kunna fungera som vanligt.
Men, bakslag är väl till för att övervinna och när jag tar mig igenom det här är jag ännu starkare och jag är, som sagt, mycket stolt över att jag inte brakat ihop totalt trots att det är tungt. Det betyder att jag lärt mig nånting under de här åren jag varit sjuk. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag ska hantera mig när saker och ting inte riktigt fungerar som jag vill.
Nästa vecka fyller jag år. Även det har blivit en oro. Var ska vi vara? Hur ska vi fira? Vad vill jag ha i födelsedagspresent? Alla de här frågorna har jag trängt undan. Det som är klart är var vi ska vara så att jag får träffa så många delar av familjen som möjligt men hur firandet ska gå till och vad jag vill ha i födelsedagspresent har jag inte orkat tänka på. Jag behöver inga presenter, jag vill bara fira med de som står mig närmast. Efter min födelsedag kommer jag säkert att komma på massor av bra saker jag borde ha önskat mig i present men nu har jag ingen ork över att tänka på det, alls faktiskt.
Bröstet och huvudet värker och tankarna springer huller om buller. Jag hoppas att det här inlägget inte är allt för splittrat utan att man faktiskt kan förstå hur jag mår. Nej, man kan inte förstå men det är i alla fall ett försök till att förklara, en påminnelse till mig själv som jag kan läsa sen när jag mår bra och minnas hur jag faktiskt har mått. Livet går vidare och en dag, inom en rimlig framtid, hoppas jag kunna må bra igen och fungera som vanligt. Det är min högsta önskan.
