Vårkänslor - Bu eller Bä?

Jag har tidigare fått positiva reaktioner när jag skrivit om mitt mående så nu när jag känner att jag behöver skriva av mig skriver jag här i bloggen istället för att skriva till någon speciell. Hösten och våren är verkligen tuffa perioder för mig. Jag får nästan alltid en ordentlig dipp på hösten och en på våren. Nu är vårdippen här... 😞

I grund och botten finns ingen speciell anledning till att jag är deppig samtidigt som det finns massor av orsaker. När dippen kommer blir varje småsak stor och när det dessutom finns ett par rätt stora grejer så blir det så klart extra jobbigt. Min första reaktion när jag börjar må dåligt är att jag gräver ner mig och tycker synd om mig själv och i den fasen är jag nu. Jag sover mycket, äter massa skräp, spelar mycket spel på mobilen samt går in mycket i mig själv.

Saker jag funderar på är som vanligt det här med relationer. När jag skrev mitt inlägg 2022 fick jag några som "erbjöd sig" att bli mina vänner. Den ena resulterade i en pojkvän men de andra mer eller mindre rann ut i sanden. Jag känner mig fortfarande ensam och frågan är om det inte är värre än det var 2022. Då hade jag ett gäng bekanta som jag kunde vända mig till emellanåt men nu känns det som att jag har tappat alla mina ytliga bekanta. Kanske beroende på att jag inte tävlar så aktivt längre och därmed inte träffar folk lika ofta? Kanske beroende på att jag inte skriver till lika många lika ofta och att de då heller inte skriver till mig? Oavsett vad det beror på tycker jag att det är tråkigt. För att ingen ska känna sig bortglömd nu så har jag några vänner. Dock verkar det som att alla mina vänner är "periodare"... Alla mina relationer verkar gå i perioder där det kan gå långa perioder där vi inte har någon kontakt alls. När då alla relationer är i den fasen blir det väldigt tomt... Dock är jag väldigt glad över de vänner jag har och även om våra relationer går i perioder vet jag att ni finns där ♥

En annan grej som upptar mycket av min hjärnkapacitet är mitt boende. Det fanns en plan men den har tyvärr spruckit så jag måste tänka om. Villavagnen där jag bor nu var bara en temporär bostad. Den är dåligt isolerad och dessutom väldigt trång. Det funkar bra att bo där men det är liksom inte mitt... Så nu måste jag försöka hitta "min" bostad... Jag var så glad när jag flyttade från lägenheten och tänkte att jag aldrig mer skulle bo i lägenhet. Nu känns det inte som att det finns några andra alternativ... Förhoppningsvis hittar jag ett alternativ som jag kommer trivas i.

Sen har vi det här med min ork och motivation. Ibland vill jag alldeles för mycket och gör för mycket. Andra gånger blir jag som apatisk och får ingenting gjort på lång tid. Så här har jag alltid varit men jag tycker att det blir värre, framförallt med de inaktiva perioderna. Jag orkar inte boka in tävlingar och träningar. Orkar inte planera in träffar och aktiviteter. Samtidigt som att det är precis det jag vill göra. 

De där stackars hundarna är så duktiga och finner sig i att deras matte inte mår helt hundra. De blir lite oroliga ibland, lite otåliga ibland men oftast finner de sig och jag får dåligt samvete. Jag vill så mycket med mina hundar. Jag vill att de ska kunna så mycket men jag har liksom inte riktigt ro att träna dem ordentligt 🙈 Ändå är de så sjukt duktiga på så många olika saker. Det är helt otroligt vad mycket de kan med tanke på hur lite vi egentligen tränar. Frågan är om jag vill fortsätta dutta lite här och där eller om jag vill fokusera mer på en eller två tävlingsgrenar... Jag vet inte. Jag har så många gånger tänkt att jag ska sluta med agility men varje gång vi tränar eller tävlar är hundarna så himla duktiga så det känns som "slöseri" att inte fortsätta... Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag hinner ju inte tävla inom alla grenar heller så det blir liksom varken hackat eller malet känns det som... Det känns som att jag skulle behöva skaffa mig en plan på något vis samtidigt som jag verkligen gillar att hålla på med många olika grejer... 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Tack till alla som orkat läsa. Tack till er som bryr er om mig och vill finnas i mitt liv. All styrka till alla ensamma människor där ute. Livet är fasiken inte lätt att leva! 

Två skyltar efter samma hus några meter från varandra...

Jag vill inte vara vuxen!

Det är svårt att vara vuxen. Det är jobbigt att vara vuxen. Det är ansvarsfullt att vara vuxen. Det är inte alltid kul att vara vuxen. 

Som vuxen måste man ta ansvar för sig själv. Ingen annan än du ser till ditt bästa. Även om vissa bryr sig om dig så är det ändå till syvende och sist endast DU som är ansvarig för dig. Du måste ansvara för allt i ditt liv och stå för alla beslut du tar, allt du gör. Du måste se till att du mår bra, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste ändra på dig om något inte fungerar, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste se till så att din vardag fungerar, det kan ingen annan göra åt dig. Du måste och du måste för att livet ska fungera. 

Jag vill inte vara vuxen! Jag vill inte ta alla dessa beslut man måste göra som vuxen. Jag vill inte behöva tänka på allt man måste tänka på som vuxen. Jag vill att nån annan ska ta hand om mig, ta beslut åt mig, fixa saker åt mig. 

Jag fick en del pengar över när jag sålde min lägenhet i höstas. Jag har ingen aning om hur man ska placera dessa pengar på bästa sätt. Jag har heller ingen aning om vem man ska fråga för oavsett vem man frågar har den personen egna intressen i mina pengar, alternativt egna erfarenheter som nödvändigtvis inte behöver bli lika för mig.

Jag behöver köpa en ny bil. Jag kan absolut ingenting om bilar. Det jag vet är att jag gör en förlustaffär hur jag än beter mig. Jag vill ha en bil som det är så lite fel som möjligt på till en så liten peng som möjligt och som alla hundar få plats i. Även här är det en djungel och alla har egna erfarenheter, tankar och åsikter som inte nödvändigtvis stämmer överens med hur det ser ut för mig. 

Om vi tittar på vardagen så tycker jag inte om att laga mat. Jag är inte ett dugg intresserad av vad olika ingredienser eller maträtter innehåller och hur man ska sätta ihop en näringsrik och bra måltid. Jag vill bli mätt av något som är extremt lättlagat och helst nyttigt men jag vill inte engagera mig. Lagad mat behöver man äta minst en gång varje dag. Det är OFTA när man tycker att det är helt värdelöst att fixa iordning! Många säger "men det är ju bara att..." Nej, för mig är det inte så bara för jag kan alldeles för lite om hur mat sätts ihop till bra grejer. Jag vet knappt hur saker sätts ihop för att det ska bli gott. Det här med mat är ett stressmoment för mig VARJE dag! 

Städning likaså. Tvätt och disk är jag skapligt duktig på att sköta men städning och undanplockning är hemskt! Ännu värre är det med att "ha snyggt" hemma. Alltså inredningsmässigt. Självklart är det trevligt att ha ett fint hem men jag är för dålig på att ta hand om det och se till att det håller sig fint om det skulle råka bli fint nån gång. 

Nu har vi kommit till den delen som handlar om det sociala. Om jag ska hem till någon annan eller själv får besök. Hur ska man som vuxen agera då? Ska man ha med sig något? Vad ska man bjuda på? Måste man be folk sätta sig ner? Vad pratar man om? När det det dags att åka hem? Alla dessa sociala koder som man förväntas kunna. Jag KAN inte så jag skäms både för att åka och hälsa på andra och ta hem folk till mig. Folk jag känner väl, absolut, det är inga problem men nya bekantskaper. 

Förutom allt detta förväntas jag ha koll på vad som händer i världen, intressera mig för och engagera mig i miljön, ekonomin, vilka som har makten i alla världens länder, var det är översvämningar, vem som behöver hjälp och med vad osv. Jag behöver dessutom veta hur alla dessa saker som händer i världen påverkar eller kan påverka mig och vad som är bra och dåligt för mig. Jag måste också ha "rätt" åsikter för säger man något som "fel person" tycker annorlunda om kan man bli osams och stämplad som dum i huvudet av en eller annan anledning. 

Slutligen har vi då det här med att ta hand om mig själv. Förutom att jag behöver äta mat varje dag så behöver jag se till att jag är fräsch i både kropp och knopp för att må bra och orka med vardagen. Jag vet inte hur jag ska ta hand om mig själv. Jag vet inte vilken typ av rörelser som är bra för min kropp. Jag är inte intresserad av att gå på gym eller ut och springa. Jag är inte intresserad av att läsa på om vilka övningar som är bra för bål och rygg. Jag vill inte gå och lägga mig när jag legat sömnlös ett par nätter innan. Jag vill inte kliva upp på morgonen om jag inte behöver fast jag vet att det skulle vara bra för mig att få en jämnare dygnsrytm. 

Jag vill inte vara vuxen! Jag vill att någon annan ska ta alla beslut åt mig, bra beslut och rätt beslut. Tala om för mig vad jag ska göra och inte göra. Fixa och dona så jag slipper fundera, tänka och ta så många beslut som jag ändå inte klarar av att ta. Jag vill inte vara vuxen! 

Relationer med andra människor är svårt!

Mitt förra inlägg om ensamhet i dagens samhälle började som ett inlägg på Facebook och fick sen flytta till bloggen eftersom flera tyckte att det var bra skrivet. Just det inlägget på Facebook fick konsekvenser som jag inte var beredd på så istället för att känna mig ensam har jag nu fått andra känslor som är betydligt jobbigare. Det här med relationer till andra människor är fasiken inte lätt alltså! 

Jag är verkligen expert på att sabba relationer, på ett dåligt sätt. De relationer jag vill ha kvar lyckas ofta krångla till sig så de antingen rinner ut i sanden eller blir konstiga och inte alls lika bra som jag vill ha dem. Nu verkar jag ha lyckats med det igen. Jag är jätteledsen för det men vet inte hur jag ska agera mer än jag redan gjort. Det känns som att en relation som jag verkligen uppskattade är körd. Det gör ont i hela mig och tar upp alldeles för mycket av min energi sedan dess. Jag måste försöka förlika mig med att jag gjort vad jag kan för att reparera skadan som blev i och med mitt Facebook-inlägg och att jag inte kan göra så mycket mer. Men det gör ont och är jobbigt. 

Tacka vet jag relationer till djur, de är mycket enklare och där vet jag hur jag ska agera. Jag kanske helt enkelt ska nöja mig med det och inte ha så nära relationer till människor. Jag vill inte blir sårad och jag vill inte såra nån. Nej, då kanske jag inte ska ha några nära relationer. Det är så det känns efter de senaste veckornas känslostormar. Jag får nyttja bloggen till att skriva mina tankar, känslor och saker jag är med om så slipper riktiga människor ta skada av mitt inkompetenta sociala beteende... 

Ensamhet i dagens samhälle...

Tänk att det krävdes en 4-årings kärlek för att förstå att jag är ganska ensam... Jag har ingen nära vän. Jag har ingen som känner mig utan och innan. Jag har ingen jag alltid kan vända mig till. Jag har ingen där jag kan vara helt mig själv utan att vara orolig för hur jag uppfattas. Jag har ingen jag vågar skriva/säga precis allt till utan att känna mig gnällig, tjatig eller "för mycket". Jag har ingen som jag kan kalla min bästa vän. Jag har ingen som jag skulle kunna umgås med flera dagar i veckan. 

Jag blir så avundsjuk på alla fina vänskaper som alla andra har. Andra som får fina överraskningar av sina vänner. Andra som umgås med sina vänner flera dagar i veckan. Andra som hjälper och stöttar varandra i vått och torrt. Andra som älskar varandra och gör allt för varandra. 

Jag blir ledsen på mig själv när jag känner att jag inte vill vända ut och in på mig själv för någon annan. Jag vill hellre gömma mig än lösa problem. Jag vill hellre blunda än se alternativ för framtiden. Vad är det för fel på mig? Jag är omtänksam, javisst. Jag är mån om andra, javisst. Jag vill att andra ska må bra, javisst. MEN jag vill inte vända ut och in på mig själv för nån annan. 

Däremot kan jag göra alldeles för mycket för de som inte förtjänar det. De som vill umgås med mig för att de får fördelar av det. De som pratar med mig för att ta del av mina kunskaper utan att direkt ge något tillbaka. Där ger jag av mig själv utan att få något tillbaka. Varför gör jag så? 

Jag har vänner, visst har jag det, men jag är rädd för att bli för på, för tjatig, så ofta håller jag tillbaka. Vissa (de flesta) av mina vänner har också ett extremt stort behov av att bli lämnade ifred och då "försvinner" de, ibland i långa perioder. Jag vet att det inte har med mig att göra men jag känner mig övergiven. Jag har också behov av ensamhet men inte i så långa perioder. Däremot kan jag isolera mig ibland för att jag känner mig ensam och övergiven. Jag vill ha en fin vänskap, inte bara massa ytliga bekantskaper eller tillfälliga kompisar eller personer som utnyttjar mig eller personer som känner sig utnyttjade av mig. 

Ja jag vet att det är många som tycker om mig och det är så klart trevligt men i helgen kände jag en kärlek som jag inte vet om jag gjort förut. Det fick mig att börja tänka på mina relationer och jag blev lite ledsen. 

När man pratar om att ses så blir det aldrig av. Ibland försöker jag men oftast inte. Det går nästan att räkna på ena handens tumme hur många som frågar mig och föreslår att vi ska ses. Resultatet av detta blir så klart att jag nästan aldrig träffar nån. 

Jag har många bekanta men jag vill ha nån mer nära vän och allra helst en riktigt bra vän som jag aldrig behöver tvivla på utan som jag vet alltid finns där och där jag alltid kan vara mig själv och prata precis hur mycket jag vill utan att känna mig tjatig och jobbig. Jag vill vara någons förstaval... Om jag inte kan få nån mer nära vän är min andra önskan att få nån som jag kan skriva obehindrat till, om allt som händer även om det inte är ett dugg intressant för nån annan. 

Vad var det då som utlöste alla dessa tankar den här helgen? Jo det var ett litet brythjärta i olika färger och min snart 5-åriga brorsdotter som tyckte att vi kunde köpa det hjärtat. "När vi inte är tillsammans kan vi sakna varandra och när vi är tillsammans kan vi sätta ihop det så det blir helt". Jag har aldrig haft ett brythjärta och jag vet inte om jag nånsin känt mig så speciell och älskad som jag gjorde i just den stunden ❤️❤️

Just nu känner jag mig helt dränerad efter alla jobbiga tankar och jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar och att det finns de som har det värre... Det hjälper dock inte mig och dessa tankar behövde få komma ut. Om du orkat läsa - tack!

Ett halvår med Bells Pares

Idag är det exakt sex månader sen jag fick min ansiktsförlamning. Det var länge sen jag bloggade om förlamningen och det har både hänt mycket och inte så mycket sen jag bloggade senast.

Under juli månad började det hända små saker i ansiktet. Förutom att överläppen fastnade i spänt läge (som jag skrev om i förra inlägget) började ansiktet se lite mer levande ut. Det hängde inte lika mycket. Jag kunde se små små röresler kring ögonbrynet. Människor i min omgivning började säga att det såg bättre ut. Det var dock fortfarande helt förlamat även om det, som sagt, såg mer levade ut.

I mitten av juli träffade jag en neurolog. Han gav mig lite mer utförlig information om vad som kan ha hänt och hur nerver funkar. Förmodligen har jag en trång passage som ansiktsnerven går igenom eftersom jag haft förlamning på båda sidorna. Det är ovanligt att man får förlamning på samma sida två gånger så förhoppningsvis är det här den sista ansiktsförlamningen jag har. När jag hade på andra sidan blev nerven förmodligen "bara" tilltufsad (eftersom det började komma tillbaka så pass snabbt) medan nerverna den här gången gått sönder och kroppen behöver bygga nya nervbanor. Det tar tid att bygga nya nervbanor och det finns inget man kan göra för att påskynda processen. Däremot finns det saker att göra för att få ett fungerande ansikte om det inte skulle komma tillbaka av sig själv, vilket kan ta upp till ett år.

Under augusti märkte jag att jag fick svårare att äta, dricka och prata igen. Jag insåg då att framförallt överläppen började få tillbaka lite rörelser. Eftersom ansiktet under så lång tid vant sig vid att högra halvan varit helt förlamad fick det lära om igen nu när vissa rörelser faktiskt funkade. Det kom ofrivilliga "pruttljud" från min mun och jag dreglade lite när jag åt och drack men nu går det bättre igen. När jag träffade läkaren i slutet av augusti gjorde hon som vanligt en bedömning av hur mycket rörelse jag har i högra halvan av ansiktet. Nu är jag uppe i 37%, att jämföra med tidigare bedömningars 13%, så nog går det framåt om än långsamt...

Den 5 september träffade jag en fantastisk fysioterapeut! Jag fick göra vissa saker som gjorde att jag blev läskigt medveten om hur spänd jag är i högra halvan av ansiktet. Hela högra sidan dras liksom uppåt av sig själv. Jag kan inte slappna av så det jag ska göra nu är att massera musklerna i ansiktet så att de kan slappna av och så småningom förhoppningsvis börja fungera igen. Jag har också fått några små övningar som jag ska göra för att hjälpa musklerna att hitta tillbaka till det de ska göra. Jag filmade lite när jag gjorde övningarna idag och tänkte att det kan vara bra att jämföra med när jag gjort övningarna ett tag och det förhoppningsvis blivit bättre...

Fortsatt förlamning, AF och förlorade vänner

I måndags var det 3 månader sen jag fick min ansiktsförlamning. De säger att upp till 3 månader finns relativt stora chanser att bli helt återställd. Efter 3 månader minskar chanserna för varje dag. Jag har självklart fortfarande förhoppningar om att bli bättre men får nog räkna med att åtminstone få några bestående men... 

I veckan ringde jag för att få en tid hos sjukgymnast. Det fick jag - DEN 5:E SEPTEMBER!?!?! Visst, jag förstår att det är sommar och semestrar och att det är köer till sjukgymnast.... men 3 månader till!?! Helt galet! Jag får väl försöka massera lite och greja i ansiktet så länge och hoppas att det kan få igång lite rörelser... Jag är ju lite öm på vissa ställen i ansiktet. Ibland händer det saker, framförallt med överläppen men jag har även fått små "dragningar" i ögonbrynet och hakan. Det inger både hopp och rädsla. Hopp om att det kan finnas chans till rörelse och rädsla för att det ska bli felkopplingar permanent... Här är en bild på mig med min uppdragna överläpp ✌

Förutom ansiktsförlamningen har ett par andra saker tyngt mig de senaste veckorna. Dels har Arbetsförmedlingen satt in mig på ett program med start den här veckan. För ett par veckor sen fick jag ett meddelande om att det skulle börja den här veckan. I fredags (!?) fick jag veta att första mötet skulle vara i onsdags... Innan jag fick veta när mötet skulle äga rum växte paniken. Innan mötet växte paniken ännu mer. Vad skulle de kräva av mig? Hur mycket skulle jag behöva vara på plats? Hur länge skulle det hålla på? Hur slut skulle jag bli? Skulle jag springa in i väggen igen? Skulle jag kunna jobba vidare på Stockholms Hundsportcentrum eller skulle jag tvingas sluta där? Många funderingar, tankar och frågor som blev jobbiga!

På själva mötet bröt jag ihop. Hon från Arbetsförmedlingen och hon från företaget som ska ha hand om själva programmet tittade på varandra och undrade vad de skulle göra. Så småningom kunde vi i alla fall besluta att jag påbörjar programmet och skulle det inte fungera går det alltid att avbryta. Första delen av programmet innebär att jag träffar de som har hand om det 1-2 gånger i veckan och pratar om mig och min situation, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av att jobba med osv. I del två finns två alternativ. Antingen blir det gruppaktiviteter eller så kan jag fortsätta individuellt. Det beror på hur det går i första delen och hur jag känner när vi kommer dit. Sen finns det en tredje del också som bland annat innebär arbetsprövning. Vad som händer där tar vi då. Första delen är 2-8 veckor. Del 2 upp till 24 veckor och del 3 också upp till 24 veckor så processen är lång. Det känns ganska bra nu så jag hoppas att det här ska hjälpa mig.

Ytterligare en sak som gjort mig orolig, stressad och tagit upp mycket plats i mina tankar är alla vänner som under senaste året/åren blivit ledsna, besvikna, irriterade eller sura på mig. Jag tycker inte om när människor är arga eller besvikna på mig. Jag vill alltid göra rätt och alltid vara omtyckt. Det är ju tyvärr en del i att mitt mående är som det är idag. En del i min rehabilitering är att försöka prioritera. Det är supersvårt! I mina tafatta försök att göra "rätt" blir jag ibland klumpig och gör illa folk ännu mer än jag hade gjort om jag bara varit rak. Jag jobbar på det och är tacksam över alla som har förståelse och tycker om mig för den jag är. Tacksam över alla som stöttar mig, finns där för mig även när jag är otrevlig eller klumpig. Ingen är perfekt. Alla gör misstag. Jag måste bara försöka acceptera att även jag gör det. Jag är ledsen för de vänner jag förlorat de senaste åren. Men, det är väl bara att inse att hade de varit riktiga vänner hade de funnits kvar... Det gör ont...

Den här killen är en av dom jag är allra allra mest lyckligt lottad över att ha vid min sida! Han finns alltid där och försöker ta hand om sin matte. Alltid nära, oavsett om jag vill det eller inte ♥

Sjukhusbesök idag

Idag har jag varit på sjukhuset. Inga roliga besked där precis 😢 Eftersom förlamningen varit så omfattande under så lång tid är risken stor att jag kommer få bestående skador. Ju längre den sitter i desto större blir också risken för felkopplingar. Det kan tex innebära att ögat blundar när jag gapar utan att jag själv kan styra över det. 

Den läkaren jag träffade idag är samma som tog hand om mig när jag var inne första gången, den 10 mars. Jag träffade henne även i mitten av april. Varje gång har hon gjort en mätning för att se hur omfattande förlamningen är. Jag minns inte exakt siffran från första tillfället men tror att det var 67% då. Det var ju alldeles i början och innan förlamningen blivit total, vilket den var 2-3 dagar senare. I mitten av april var förlamningen 13% och hon kom fram till exakt samma siffra idag... 

Vad som dock hänt de senaste 2 veckorna är att jag fått små beteenden i ansiktet som jag inte kan styra över. Jag blev väldigt förvånad när jag en morgon tvättade ansiktet och överläppen fastnade i "Elvis-position". Det har hänt flera gånger efter det tillfället också, dock var det några dagar sen senast nu. Jag har också känt att det liksom dragit i ögonbrynet och hakan. Förhoppningsvis är det tecken på att något håller på att hända och kanske kanske att jag fortfarande kan bli bättre. Men tiden börjar rinna ut för att jag ska bli helt bra tyvärr... Det känns så klart jättejobbigt, framförallt när jag inte vet VAD som kommer att finnas kvar... 

Jag har också fått lite mer ont bakom öronen och i bakhuvudet igen. Jag väljer att tolka det också som att något är på väg att hända men jag vet egentligen ingenting. Det är jättejobbigt att inte veta!

Enligt läkaren är det fortfarande bara att vänta, hålla tummarna och hoppas. Jag har dock fått en remiss till sjukgymnast som kanske kan hjälpa mig med en del övningar. Jag har också fått remiss till Ögon eftersom jag vill att de kollar upp så det inte hänt nåt med ögat. Det har nämligen varit irriterat i flera dagar nu. 

Det känns så hopplöst. Räcker det inte med en utmattning? För att lägga lite extra oro på det här också så kommer jag inte få vara ledig i sommar utan jag kommer att vara med i ett program genom Arbetsförmedlingen där min arbetsförmåga ska testas... Jag fick besked i förra veckan om ATT jag ska vara med men inte hur stor omfattning det är eller vilka tider eller någonting. Även det en oro alltså... Hoppas på att få veta mer om det under den här veckan! 

Tills vidare fortsätter jag att jobba på mitt underbara jobb! Jag har ganska mycket privatlektioner nu vilket är jätteroligt för det mesta 😎 Har även två nybörjarkurser i agility under maj/juni. Så det är ju tur att jag får jobba en del eftersom ekonomin är ett annat bekymmer i mitt huvud... 

Många tankar, många bekymmer, många trådar att dra i och nästan ingen ork. Men jag ska nog ta mig ur det här också, hoppas jag!

SÅ glad att jag har mina hjältar ♥