lördag 26 december 2015

Hur blir man bra från utmattningen??? Konkreta råd....

Det finns tre principer man ska göra efter. Det finns mycket lite forskning på området men detta kommer från en välkänd stresskurs

Energipåfyllning - Hur?
-Du ska ligga på en sådan aktivitetsnivå att du klarar av den oavsett om dagen är bra eller dålig (öka mycket långsamt och våga ligga riktigt lågt till en början)
-Dela upp aktiviteten i moment/delar (ex plocka ut diskmaskinen vila och fortsätt sedan, du måste kanske dela upp ännu mer?)
-Ha randiga dagar; vila, aktivitet, vila, aktivitet osv

Varningssignaler=TA DET LUNGT
Glad
Pigg
Tänker klarare
Passa på att göra
Ska bara
Positiv osv
Du måste ingenting!

Några andra viktiga saker att jobba med är acceptans, läs göra sinnesrobönen. Att förstå att det är just som det är och man inte kan göra annat än att successivt bygga upp sig igen.
Träna mindfulness i det man gör och lära sig djupandas. Antigen genom yoga, som jag starkt rekommenderar, el liknande. Jag rekommenderar även att ladda ner någon mindfulness app och köra flera ggr/ dag. Är man utbränd behövs mycket mycket vila.

ANDRA ANVÄNDBARA TIPS!
-planera dagen så att det inte blir för mycket
-säg nej
-fundera vad som är viktigast i ditt liv och gå i den riktningen (du kanske inte orkar löpträna som du vill men en lugn promenad på 15 min är kanske mer realistiskt)
-följ inte dina impulser och gå på din autopilot utan reflektera över om du har energitäckning att göra detta
-bränn inte din energi utan våga spara
-går det att förenkla saker (sänk din ambitionsnivå)
-våga se dammtussarna/disken 
-ju mer stress desto mer ångest (jag vet) kroppen måste in i ett annat mode
- se saker på lång sikt, om ditt beteende för stunden är hjälpsamt eller om du bara tänker på kort sikt.

Det är ju så klart många bitar som måste på plats men detta är en mycket bra början.

Text: Johanna

tisdag 15 december 2015

Kroppen är smart...

Senast jag skrev var jag så nöjd och glad och peppad att jag snart var uppe i halvtid. Jag gick så mycket in för det så jag glömde bort det viktigaste av allt, att fokusera här och nu. Bajs! Det blev jättetokigt och jag kom in i en rejäl svacka där jag mådde hemskt dåligt, nästan som jag gjorde för länge sen. Det jag dock är stolt över är att jag tog upp det på arbetsträningen och blev bra bemött (som vanligt). Vi bestämde att lägga ner det där med halvtid ett tag och istället fokusera här och nu. Antagligen tog det så hårt på mig att jag gick ner mig... Förra veckan var hemsk! Jag jobbade mina timmar men sen blev det inte mycket mer vettigt gjort. I fredags mådde jag bättre men då började så smått känna av halsen... Hela helgen trängde jag bort det halsonda och jobbade på hundmässa och pratade hund i dagarna två. Det var jätteroligt och jag är verkligen glad och uppåt i humöret. Dock säger kroppen stopp. Jag har fortsatt ont i halsen och mår hängigt. Visst, Ola har varit jätteförkyld så det är klart att han smittat mig men det känns inte som att jag kommer att bli förkyld, det känns som att det kommer att stanna vid halsont och hängighet bara för att jag ska lugna ner mig... Kroppen är ju smart så den säger till mig. Om jag är smart så lyssnar jag på den och då kanske det inte blir nåt mer...

Så känns det ibland...


söndag 6 december 2015

Ganska typiskt (och vanligt) tror jag...


Relationen till mina föräldrar

För tre månader sen orkade jag äntligen skriva en sammanfattning av hur min sjukdom varit och är. Jag har hela tiden varit öppen med hur jag mår och inte hyschat om det, vilket många gånger varit obekvämt för folk. Många har inte förstått vilket jag kan förstå. Det tog lång tid innan jag liksom synkade med mina föräldrar. De förstod inte och tyckte väl att det var konstigt hur jag kunde orka vissa saker men inte andra. Hur kunde jag inte orka med att jobba men jag orkade träna hundarna? Det undrade jag också länge men det var liksom så det var.

Mina föräldrars ifrågasättande och lite tveksamma attityd gjorde att jag avskärmade mig från dem. Svarade inte när de ringde varje gång och ringde i princip aldrig upp dem. Jag berättade så lite som möjligt om vad jag gjorde och hur jag mådde, för de skulle ju ändå bara tycka att jag var lat typ. Ju mer jag avskärmade mig desto konstigare blev vår relation, framförallt med pappa. Båda mina småbröder har också mått dåligt i skeden i sina liv och den ena ganska ordentligt under en period så jag kan förstå att mina föräldrar blev riktigt oroliga när jag avskärmade mig...

Så småningom tog jag mod till mig och tog ett snack med mina föräldrar. Det visade sig att de var oroliga och inte visste hur de skulle hantera vad som hände. Eftersom jag inte bor hemma och var dålig på att höra av mig till dem visste de inte så mycket alls om hur jag mådde och fungerade. När jag inte berättade så mycket fick de inte ens chansen att försöka förstå. Vi pratade länge och fick en helt annan känsla för varandra. Efter det har både mamma och pappa verkligen ansträngt sig för att försöka förstå. Det är klart att det är svårt men de försöker och de lyssnar på mig på ett helt annat sätt. De stöttar också på ett helt annat sätt och tycker att mina framsteg är bra och uppmuntrar mig på ett bra sätt. Nu har jag fått tillbaka min fina relation till mina föräldrar och även om vi inte hörs lika ofta som när jag mådde som sämst så är relationen bra och vi alla vet att det är okej att höra av sig till varandra. 

För övrigt mår jag ungefär som senast jag skrev, det går upp och det går ner. För stora eller för många händelser blir jobbigt och det tar några dagar att återhämta sig. Däremot går det snabbare och snabbare generellt sett. Det jag är mest stolt över är att oavsett hur jobbiga dagar jag har haft så har jag alltid tagit mig iväg till min arbetsträning. Mycket underlättar ju så klart när jag kan berätta där att jag har en dålig dag och inte har hjärnan med mig och att de accepterar och förstår det. 

För några veckor sen ändrade jag i mina arbetstider så att jag nu jobbar 4 dagar istället för 3 som jag gjorde innan. Till att börja med jobbade jag lika många timmar fast istället uppdelat på fler dagar. När jag kände att det fungerade har jag lagt på timmar. Veckan som var jobbade jag 5+4+5+4 timmar. Det är bara två ynka timmar kvar till halvtid!!! Mitt mål är att klara av att jobba halvtid innan årsskiftet så veckan som kommer tänker jag jobba lika som den här veckan men veckan därpå tänker jag ge mig på att jobba 4x5 timmar och jag tror att jag kommer att klara av det vilket känns fantastiskt skönt. I så fall har jag uppnått ett mål som jag satte upp för länge sen. 

Halvtid, det har varit mitt stora mål och nu är jag snart där! Jag är så stolt och så nöjd! Där ska jag sen landa ett tag och bli stabil och säker och sen får vi se vad som händer. Jag kanske stannar länge på halvtid eller så fortsätter jag att trappa upp. Det har jag ingen plan för i dagsläget utan det får framtiden utvisa. Jag hoppas hur som helst att jag får stanna kvar på Brukshundcenter för det är verkligen världens bästa rehabiliteringsplats och arbetsplats och jag trivs så fantastiskt bra med både kollegor och arbetsuppgifter.

måndag 12 oktober 2015

Bakslag

Jag har mått bra länge nu och klarat vardagen på ett, för mig, bra sätt. Ibland har det blivit för mycket och då har jag tagit det lugnt några dagar och återhämtat mig fint. Visst har stressen gått upp ibland men det har bara varit tillfälligt och jag har kunnat hantera det. Jag har blivit ganska duktig på att prioritera när jag känner att jag behöver det, även om det vissa gånger är jättesvårt när det är så mycket roligt som jag vill göra. Ja, mycket handlar om hund....


Under veckan som gått har jag fått ett ganska ordentligt bakslag. Jag har klarat min vardag men inte alls lika smärtfritt som jag brukar och stressen har många gånger varit skyhög där jag har känt hjärtat slå och jag har haft ont i bröstet. Jag har sovit konstigt och haft en väldigt udda dygnsrytm. Tankarna springer iväg och jag har svårt att samla ihop dom, istället blir jag sittandes och stirrar som ett fån.

Jag är väldigt stolt över att jag ändå klarat av min arbetsträning så bra som jag gjort. Visst har jag varit lite mer förvirrad än vanligt, frågat om oftare och även varit sämre på att ta initiativ men jag har varit där alla mina timmar och klarat av det.

I torsdags tog jag med mig alla hundar och gick en nästan två timmar lång promenad. Hundarna sprang fritt och jag gick i min egen värld. Det var länge sen vi tog en sån promenad och jag behöver verkligen ta upp det igen för det var skönt att bara försöka rensa. Däremot räckte det inte med en promenad den här gången. Visst mådde jag bra för stunden men tröttheten, förvirringen och splittringen fanns där och finns fortfarande kvar. 


Stressen sitter kvar i bröstet, den är väldigt påtaglig. Jag är trött, klev upp ur sängen kl 15 idag. Tankarna flyger och jag har ordentligt svårt att fokusera. Dessutom värker huvudet. Det är så mycket jag skulle vilja. Framförallt skulle jag vilja finnas som ett stöd för min sambo när han är lite nere men det klarar jag inte av och det gör mig ledsen. Stressen byggs på när jag känner mig otillräcklig även om jag försöker att inte tänka så. 

Mitt i allt det här hände något i veckan som gjorde mig ännu mer orolig och nervös. Jag blev tvingad att ta ställning i en fråga som jag undvikit under en lång period. När det hela väl var klart kunde jag släppa det förvånansvärt snabbt faktiskt och det är jag oerhört tacksam för, men innan... Usch vilken oro! Det tog hårt på mig och jag tror att det är det jag känner av fortfarande fast jag släppt själva händelsen. Det är liksom så det är, saken i sig är uppklarad men känslan sitter kvar och den kan jag inte styra över. 

Nu sitter jag här, mitt i natten, med värkande bröst och med ben som inte kan vara stilla. Jag är inte orolig för något nu men jag har ändå en stark oro i kroppen och kan liksom inte slappna av alls. Det är jobbigt. Jag vill bara må bra och kunna fungera som vanligt.


Men, bakslag är väl till för att övervinna och när jag tar mig igenom det här är jag ännu starkare och jag är, som sagt, mycket stolt över att jag inte brakat ihop totalt trots att det är tungt. Det betyder att jag lärt mig nånting under de här åren jag varit sjuk. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag ska hantera mig när saker och ting inte riktigt fungerar som jag vill. 

Nästa vecka fyller jag år. Även det har blivit en oro. Var ska vi vara? Hur ska vi fira? Vad vill jag ha i födelsedagspresent? Alla de här frågorna har jag trängt undan. Det som är klart är var vi ska vara så att jag får träffa så många delar av familjen som möjligt men hur firandet ska gå till och vad jag vill ha i födelsedagspresent har jag inte orkat tänka på. Jag behöver inga presenter, jag vill bara fira med de som står mig närmast. Efter min födelsedag kommer jag säkert att komma på massor av bra saker jag borde ha önskat mig i present men nu har jag ingen ork över att tänka på det, alls faktiskt.

Bröstet och huvudet värker och tankarna springer huller om buller. Jag hoppas att det här inlägget inte är allt för splittrat utan att man faktiskt kan förstå hur jag mår. Nej, man kan inte förstå men det är i alla fall ett försök till att förklara, en påminnelse till mig själv som jag kan läsa sen när jag mår bra och minnas hur jag faktiskt har mått. Livet går vidare och en dag, inom en rimlig framtid, hoppas jag kunna må bra igen och fungera som vanligt. Det är min högsta önskan.