För tre månader sen orkade jag äntligen skriva en sammanfattning av hur min sjukdom varit och är. Jag har hela tiden varit öppen med hur jag mår och inte hyschat om det, vilket många gånger varit obekvämt för folk. Många har inte förstått vilket jag kan förstå. Det tog lång tid innan jag liksom synkade med mina föräldrar. De förstod inte och tyckte väl att det var konstigt hur jag kunde orka vissa saker men inte andra. Hur kunde jag inte orka med att jobba men jag orkade träna hundarna? Det undrade jag också länge men det var liksom så det var.
Mina föräldrars ifrågasättande och lite tveksamma attityd gjorde att jag avskärmade mig från dem. Svarade inte när de ringde varje gång och ringde i princip aldrig upp dem. Jag berättade så lite som möjligt om vad jag gjorde och hur jag mådde, för de skulle ju ändå bara tycka att jag var lat typ. Ju mer jag avskärmade mig desto konstigare blev vår relation, framförallt med pappa. Båda mina småbröder har också mått dåligt i skeden i sina liv och den ena ganska ordentligt under en period så jag kan förstå att mina föräldrar blev riktigt oroliga när jag avskärmade mig...
Så småningom tog jag mod till mig och tog ett snack med mina föräldrar. Det visade sig att de var oroliga och inte visste hur de skulle hantera vad som hände. Eftersom jag inte bor hemma och var dålig på att höra av mig till dem visste de inte så mycket alls om hur jag mådde och fungerade. När jag inte berättade så mycket fick de inte ens chansen att försöka förstå. Vi pratade länge och fick en helt annan känsla för varandra. Efter det har både mamma och pappa verkligen ansträngt sig för att försöka förstå. Det är klart att det är svårt men de försöker och de lyssnar på mig på ett helt annat sätt. De stöttar också på ett helt annat sätt och tycker att mina framsteg är bra och uppmuntrar mig på ett bra sätt. Nu har jag fått tillbaka min fina relation till mina föräldrar och även om vi inte hörs lika ofta som när jag mådde som sämst så är relationen bra och vi alla vet att det är okej att höra av sig till varandra.
För övrigt mår jag ungefär som senast jag skrev, det går upp och det går ner. För stora eller för många händelser blir jobbigt och det tar några dagar att återhämta sig. Däremot går det snabbare och snabbare generellt sett. Det jag är mest stolt över är att oavsett hur jobbiga dagar jag har haft så har jag alltid tagit mig iväg till min arbetsträning. Mycket underlättar ju så klart när jag kan berätta där att jag har en dålig dag och inte har hjärnan med mig och att de accepterar och förstår det.
För några veckor sen ändrade jag i mina arbetstider så att jag nu jobbar 4 dagar istället för 3 som jag gjorde innan. Till att börja med jobbade jag lika många timmar fast istället uppdelat på fler dagar. När jag kände att det fungerade har jag lagt på timmar. Veckan som var jobbade jag 5+4+5+4 timmar. Det är bara två ynka timmar kvar till halvtid!!! Mitt mål är att klara av att jobba halvtid innan årsskiftet så veckan som kommer tänker jag jobba lika som den här veckan men veckan därpå tänker jag ge mig på att jobba 4x5 timmar och jag tror att jag kommer att klara av det vilket känns fantastiskt skönt. I så fall har jag uppnått ett mål som jag satte upp för länge sen.
Halvtid, det har varit mitt stora mål och nu är jag snart där! Jag är så stolt och så nöjd! Där ska jag sen landa ett tag och bli stabil och säker och sen får vi se vad som händer. Jag kanske stannar länge på halvtid eller så fortsätter jag att trappa upp. Det har jag ingen plan för i dagsläget utan det får framtiden utvisa. Jag hoppas hur som helst att jag får stanna kvar på Brukshundcenter för det är verkligen världens bästa rehabiliteringsplats och arbetsplats och jag trivs så fantastiskt bra med både kollegor och arbetsuppgifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar