Vårkänslor - Bu eller Bä?

Jag har tidigare fått positiva reaktioner när jag skrivit om mitt mående så nu när jag känner att jag behöver skriva av mig skriver jag här i bloggen istället för att skriva till någon speciell. Hösten och våren är verkligen tuffa perioder för mig. Jag får nästan alltid en ordentlig dipp på hösten och en på våren. Nu är vårdippen här... 😞

I grund och botten finns ingen speciell anledning till att jag är deppig samtidigt som det finns massor av orsaker. När dippen kommer blir varje småsak stor och när det dessutom finns ett par rätt stora grejer så blir det så klart extra jobbigt. Min första reaktion när jag börjar må dåligt är att jag gräver ner mig och tycker synd om mig själv och i den fasen är jag nu. Jag sover mycket, äter massa skräp, spelar mycket spel på mobilen samt går in mycket i mig själv.

Saker jag funderar på är som vanligt det här med relationer. När jag skrev mitt inlägg 2022 fick jag några som "erbjöd sig" att bli mina vänner. Den ena resulterade i en pojkvän men de andra mer eller mindre rann ut i sanden. Jag känner mig fortfarande ensam och frågan är om det inte är värre än det var 2022. Då hade jag ett gäng bekanta som jag kunde vända mig till emellanåt men nu känns det som att jag har tappat alla mina ytliga bekanta. Kanske beroende på att jag inte tävlar så aktivt längre och därmed inte träffar folk lika ofta? Kanske beroende på att jag inte skriver till lika många lika ofta och att de då heller inte skriver till mig? Oavsett vad det beror på tycker jag att det är tråkigt. För att ingen ska känna sig bortglömd nu så har jag några vänner. Dock verkar det som att alla mina vänner är "periodare"... Alla mina relationer verkar gå i perioder där det kan gå långa perioder där vi inte har någon kontakt alls. När då alla relationer är i den fasen blir det väldigt tomt... Dock är jag väldigt glad över de vänner jag har och även om våra relationer går i perioder vet jag att ni finns där ♥

En annan grej som upptar mycket av min hjärnkapacitet är mitt boende. Det fanns en plan men den har tyvärr spruckit så jag måste tänka om. Villavagnen där jag bor nu var bara en temporär bostad. Den är dåligt isolerad och dessutom väldigt trång. Det funkar bra att bo där men det är liksom inte mitt... Så nu måste jag försöka hitta "min" bostad... Jag var så glad när jag flyttade från lägenheten och tänkte att jag aldrig mer skulle bo i lägenhet. Nu känns det inte som att det finns några andra alternativ... Förhoppningsvis hittar jag ett alternativ som jag kommer trivas i.

Sen har vi det här med min ork och motivation. Ibland vill jag alldeles för mycket och gör för mycket. Andra gånger blir jag som apatisk och får ingenting gjort på lång tid. Så här har jag alltid varit men jag tycker att det blir värre, framförallt med de inaktiva perioderna. Jag orkar inte boka in tävlingar och träningar. Orkar inte planera in träffar och aktiviteter. Samtidigt som att det är precis det jag vill göra. 

De där stackars hundarna är så duktiga och finner sig i att deras matte inte mår helt hundra. De blir lite oroliga ibland, lite otåliga ibland men oftast finner de sig och jag får dåligt samvete. Jag vill så mycket med mina hundar. Jag vill att de ska kunna så mycket men jag har liksom inte riktigt ro att träna dem ordentligt 🙈 Ändå är de så sjukt duktiga på så många olika saker. Det är helt otroligt vad mycket de kan med tanke på hur lite vi egentligen tränar. Frågan är om jag vill fortsätta dutta lite här och där eller om jag vill fokusera mer på en eller två tävlingsgrenar... Jag vet inte. Jag har så många gånger tänkt att jag ska sluta med agility men varje gång vi tränar eller tävlar är hundarna så himla duktiga så det känns som "slöseri" att inte fortsätta... Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag hinner ju inte tävla inom alla grenar heller så det blir liksom varken hackat eller malet känns det som... Det känns som att jag skulle behöva skaffa mig en plan på något vis samtidigt som jag verkligen gillar att hålla på med många olika grejer... 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Tack till alla som orkat läsa. Tack till er som bryr er om mig och vill finnas i mitt liv. All styrka till alla ensamma människor där ute. Livet är fasiken inte lätt att leva! 

Två skyltar efter samma hus några meter från varandra...