Tänk att det krävdes en 4-årings kärlek för att förstå att jag är ganska ensam... Jag har ingen nära vän. Jag har ingen som känner mig utan och innan. Jag har ingen jag alltid kan vända mig till. Jag har ingen där jag kan vara helt mig själv utan att vara orolig för hur jag uppfattas. Jag har ingen jag vågar skriva/säga precis allt till utan att känna mig gnällig, tjatig eller "för mycket". Jag har ingen som jag kan kalla min bästa vän. Jag har ingen som jag skulle kunna umgås med flera dagar i veckan.
Jag blir så avundsjuk på alla fina vänskaper som alla andra har. Andra som får fina överraskningar av sina vänner. Andra som umgås med sina vänner flera dagar i veckan. Andra som hjälper och stöttar varandra i vått och torrt. Andra som älskar varandra och gör allt för varandra.
Jag blir ledsen på mig själv när jag känner att jag inte vill vända ut och in på mig själv för någon annan. Jag vill hellre gömma mig än lösa problem. Jag vill hellre blunda än se alternativ för framtiden. Vad är det för fel på mig? Jag är omtänksam, javisst. Jag är mån om andra, javisst. Jag vill att andra ska må bra, javisst. MEN jag vill inte vända ut och in på mig själv för nån annan.
Däremot kan jag göra alldeles för mycket för de som inte förtjänar det. De som vill umgås med mig för att de får fördelar av det. De som pratar med mig för att ta del av mina kunskaper utan att direkt ge något tillbaka. Där ger jag av mig själv utan att få något tillbaka. Varför gör jag så?
Jag har vänner, visst har jag det, men jag är rädd för att bli för på, för tjatig, så ofta håller jag tillbaka. Vissa (de flesta) av mina vänner har också ett extremt stort behov av att bli lämnade ifred och då "försvinner" de, ibland i långa perioder. Jag vet att det inte har med mig att göra men jag känner mig övergiven. Jag har också behov av ensamhet men inte i så långa perioder. Däremot kan jag isolera mig ibland för att jag känner mig ensam och övergiven. Jag vill ha en fin vänskap, inte bara massa ytliga bekantskaper eller tillfälliga kompisar eller personer som utnyttjar mig eller personer som känner sig utnyttjade av mig.
Ja jag vet att det är många som tycker om mig och det är så klart trevligt men i helgen kände jag en kärlek som jag inte vet om jag gjort förut. Det fick mig att börja tänka på mina relationer och jag blev lite ledsen.
När man pratar om att ses så blir det aldrig av. Ibland försöker jag men oftast inte. Det går nästan att räkna på ena handens tumme hur många som frågar mig och föreslår att vi ska ses. Resultatet av detta blir så klart att jag nästan aldrig träffar nån.
Jag har många bekanta men jag vill ha nån mer nära vän och allra helst en riktigt bra vän som jag aldrig behöver tvivla på utan som jag vet alltid finns där och där jag alltid kan vara mig själv och prata precis hur mycket jag vill utan att känna mig tjatig och jobbig. Jag vill vara någons förstaval... Om jag inte kan få nån mer nära vän är min andra önskan att få nån som jag kan skriva obehindrat till, om allt som händer även om det inte är ett dugg intressant för nån annan.
Vad var det då som utlöste alla dessa tankar den här helgen? Jo det var ett litet brythjärta i olika färger och min snart 5-åriga brorsdotter som tyckte att vi kunde köpa det hjärtat. "När vi inte är tillsammans kan vi sakna varandra och när vi är tillsammans kan vi sätta ihop det så det blir helt". Jag har aldrig haft ett brythjärta och jag vet inte om jag nånsin känt mig så speciell och älskad som jag gjorde i just den stunden ❤️❤️
Just nu känner jag mig helt dränerad efter alla jobbiga tankar och jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar och att det finns de som har det värre... Det hjälper dock inte mig och dessa tankar behövde få komma ut. Om du orkat läsa - tack!
